Beautiful Stockholm

Prokrastinera mera... Hej vad det går!

Jag har suttit halva dan och jobbat framför datorn. I världens finaste vårväder! SUCK. Så till slut tog jag mig iallafall ner till Frapino runt hörnet för att fortsätta hålla på där. Byta utsikt åtminstone. Ta en latte. Och då fick jag plötsligt inspiration till en blogg! (Eller så är det bara en släng av prokrastination..) För egentligen ska jag sitta här och fixa med fest. Och det är kul, men tar lite tid. Och så satt jag här och såg ut över övergångsstället jag alltid korsar när lilla Vilda är i stan. När vi ska promenera på Långholmen. Och nu ser man kvällssolen gå ner mellan träden ovanför Lasse i parken och det är så vackert.. Det är nåt med det här stället. Just här, där den Vackra Västerbron precis ska sätta av över vattnet. Det öppnar upp. Ger en känsla av rymd och flykt. Och ett väldigt speciellt ljus. Det finns fler såna platser. Lite paradoxala. Som jag alltid blir lite drabbad av mitt i allt. Nåt med ljuset... Som Brunnsparken i Göteborg. Vet inte vad det är, men den platsen har nåt magiskt över sig nästan i alla väder och alla tider på dygnet. Men särskilt på eftermiddagen, om man står ungefär framför Palce ingång och tittar ner mot vattnet, över alla broarna. Jag är ju barn till en konstnär, och nåt har väl fastnat. Jag drabbas av vyer och ljus. Himlar.

Fortfarande sker det i stort sett VARJE gång jag åker över Västerbron. Vilken tid på dygnet som helst, vilken årstid som helst, i alla ljus. Det är en magisk vy, tycker jag. Vilken jävla stad! ...Tänker jag varje gång 4:ans buss stävar upp mot brokrönet och jag blickar ut över vyn över vattnet och stan. (Så det är ett hett tips för alla som kommer hit på besök. Kolla in utsikten från Västerbron. To get that real Stockholmfeeling!)

Staden Stockholm. Den är absurd på sina ställen. Absurt vacker.. Och det är därför jag älskar att bo här. Bland annat. Trots konformitet och en viss trendängslighet som får en att längta till Berlin eller Köpenhamn ibland.. (Och alltid till NY! ;) Trots den lite duktiga ytan. För jag vet vad som döljer sig under den och jag älskar att bo i en stad som är så nära naturen, som nästan är lika mycket vatten och träd som hus.. Traska 10 minuter från sin lägenhet och kunna bada.. Mitt i stan. Det är coolt! Och så jävla vackert..

Och därför sitter jag här och svamlar istället för att göra nytta.

Men nu kan jag inte skylla på Stockholms skönhet längre. Nu får jag inte prokrastinera mera.

Men vi hörs! Snart! Hoppas jag. :)

Kram

Another day another little blog

Bla bla bloggga

Jag övar mig i att bara skriva. För jag tycker det är lite svårt. Mitt gamla jag vill gärna styra och lägga till rätta. Och det är jag trött på. Samtidigt som jag inte tror det är helt bra att dela med sig av precis allt. Varför skulle man det? (I vill nån verkligen läsa..?) Hela den här vågen av bloggande och att inget verkar få vara privat eller heligt längre tror jag kommer får en motrörelse förr eller senare. Jag tror det finns en gräns för hur mycket vi vill vända ut och in på oss själva.

Jag beundrar som sagt människor som Mia Skäringer som vågar och orkar blotta sig så mycket som hon gjorde i sin blogg. Det ÄR otroligt befriande att få ta del av andras vardag på det ärliga sättet. Speciellt när det är så där rakt upp och ner och ofixat. Man känner att kan inte är ensam i sin skraltighet. När man inte riktigt får ihop det i vardagen..och det är skönt och jäkligt viktigt!

Men jag tror det tär lite att skriva sådär. Eller mycket. Mia orkade i 3 månder. Första gången. Och sen 3 till. Jag förstår det.

Jag skriver ändå blogg för att jag vill dela mina tankar och ibland en del av min vardag med dom som vill läsa. Jag skriver för att jag har varit med om nåt som jag har en känsla av att jag ska dela med omvärlden. Insikter som jag har på känn att andra kan ha nytta av. Och för att jag har gjort val som kan vara läskiga att göra och då är det kanske skönt att inse att det finns fler som inte väljer "som alla andra" och att det funkar. På sätt och vis inga stora saker, men det är väl just det. Det är kanske så vi kan hjälpa världen allihop. Genom små insikter och genom att dela dom med andra. Genom att vara oss själva så mycket vi kan och visa vilka vi är, med fel och brister och alltihop. Så att vi kan bli påminda om och om igen om att vi inte är ensamma. Och att vi är här för att hjälpa varandra. Att växa.

Så jag försöker. En del vill jag behålla för mig själv, men vissa saker vill jag dela. Jag vill inte predika eller tala om "hur det ska va", för det vet inte jag. Jag vet bara vad jag varit med om och vad jag tror. Och jag tror att det finns vissa eviga värden som vi behöver påminnas om, ganska ofta. Som att vi på det djupaste planet är ett, att vi är delar av samma helhet, samma energi, bara med olika vibrationer. Och den insiken leder, för mig, till den gyllene regeln om att vilja behandla andra som du själv vill bli behandlad och att allt du gör mot andra gör du i förlängningen mot dig själv. Det gäller även vår planet. Det vi gör mot Moder Jord, påverkar i slutändan oss själva.

Det känns som om vi, som mänsklighet, så sakteliga börjar inse detta: Att vi är en del av en mycket större helhet och att allt vi gör mot varandra och vår jord får konsekvenser. Och att vi måste börja ta ansvar för vår lilla bit och att det är en bra början. Det gör faktiskt skillnad! För ärligt talat, om vi ALLA på våra små vis i våra "små" liv, börjar ta ansvar för vår lilla bit, så har vi ju till slut täckt in hela lapptäcket och det kommer definitivt få extremt positiva konsekvenser, till slut. Och om jag kan göra det på ett litet, litet hörn med den här bloggen, och samtidigt börja förstå mig själv bättre, så är det bra nog.

Det ger mig en känsla av att mitt liv och det jag varit med om har betydelse. Det känns bra och det är iallafall en början...

Vårsol och tacksamhet

Tjena!

Här sitter jag i Vallentuna i en solstol ute på terassen och har inte ens jacka på mig. Årets första utomhusblogg..

Jag är som sagt på besök hos min syster med familj och njuter av en klassisk familjepåsk i strålande vårväder. Det är vårens första riktigt varma dag och här skrubbas det altan och städas förråd och lekstuga. Och vi har plockat massor av tussilago i slänten på tomten! Så nu står det mjölkglas fulla med små solar utplacerade här och där; på matbord och i den nystädade lekstugan.

Det är lite Astrid Lindgren över den här dan på nåt sätt. Tussilagoplock och lekstugestäd och den första riktiga cykelturen för Alice, snart 3 år, där hon för första gången förstod hur hon skulle trampa själv! Stort! Att hon dessutom på nästan komiskt många sätt påminner om Lotta på Bråkmakargatan gör inte Astrid Lindgrenkänslan mindre.. (Det kanske är tur att det inte finns nån Tant Berg i närheten med en gigantisk damcykel i förrådet som man kan knycka och braka ut för backarna med.. Men känner jag Alice rätt så skulle jag inte bli förvånad om hon snart hittar andra kreativa sätt att utmana tillvaron på.. he he.. ;)

Min käraste är i Berlin och har det finemang, tydligen.. Men även om jag älskar Berlin och att gå vilse i främmande städer, så är jag just nu så ofantligt nöjd med att sitta här i den svenska, bleka men så härliga vårsolen och skriva. Så skönt att inte behöva göra så mycket mer just för tillfället. Det är en skön känsla. Här och nu.

Och tänker man efter så finns ju inget annat. Imorgon är inte här än. Igår är redan förbi. Lev idag. Och i det ingår ju bla tricket att inte oroa sig för framtiden.. Den kommer ju tids nog och då bara i väldigt, väldigt små bitar om man tänker efter. Ett ögonblick i taget, faktiskt.. Som Byron Katie sa: "Isn't the future fabulous?...Here it is!" För att visa att den där FRAMTIDEN som kan skrämma så många och som vi så ofta bygger upp en massa oro inför, inte är så gigantisk. Är du Ok nu så är du Ok. Det räcker. Framtiden är ju faktiskt egentligen bara nästa ögonblick. Och nu är den här. Och nu. Och nu..... ;) Det som var "framtid" nyss är plötsligt nu... Och det enda ögonblick vi nånsin kan påverka är NU. Och där kan vi helt bestämma hur vi vill förhålla oss. Negativt eller positivt. Mörkt eller ljust. Känna brist eller överflöd. Samma ögonblick kan tolkas på helt olika sätt och det är det som avgör hur vi uppfattar världen omkring oss. Som hotfull eller välvillig. Det kan krävas lite "omprogrammering", eftersom dom flesta av oss är så drillade i att antingen älta bakåt eller oroa oss framåt. Men det coola är att det är vi som väljer; som bestämmer var vi ska rikta våra medvetna tankar och vårt fokus. Viktor Frankl, professor i neurologi och psykiatri, som överlevde nazisternas koncentrationsläger, ska ha sagt nåt i stil med att det enda en människa inte kan fråntas är sin attityd; det sätt på vilket man väljer att uppfatta en situation. Det valet är alltid vårt eget. Och han borde väl veta...

Det tänker jag på när jag tillåter mig själv att bara njuta av denna fina dag utan att oroa mig för nästa vecka och hur allt ska gå ihop. Den kommer tids nog. Detta ögonblick bär på en gåva. Så skönt att få luta sig tillbaka och ta emot den. Med vårsolen brännande på näsan och fågelkvitter i öronen efter en lång vinter.

Tacksamhet ska tydligen vara en väldigt stark kraft. Att känna tacksamhet för det positiva man har i sitt liv genererar mer av samma sak. Det man fokuserar på växer ju. Och just idag är det inte ett dugg svårt att känna tacksamhet. För så otroligt mycket. Så jag fortsätter väl med det. I framtiden också.

Och nu är den här. Isn't it fabulous? ;)

Glad låååångfredag på er!

Ujujuj...Får man säga så? Långfredagen ska ju enligt tradition vara en ledsam och framför allt lååååång dag.

Den dag då vi alla ska begrunda Kristus lidande och död på korset var det tänkt. Iallafall förr i tiden. När min mamma var liten och farfar prästen bestämde. Man skulle sitta hela långa dagen och tänka på Kristi lidande och död på korset OCH att han gjorde detta för våra synders skull. Synd. Skam. Yeah!

Jag vet inte...men jag föredrar att tänka på Jesus som han var i livet. Och jag tror inte på synd och skam. Ja, dom finns, men i våra huvuden och dom präglar våra liv rätt hårt, men bara om vi tror på dom och ger dom kraft.

Jag räknar mig inte till någon religion eller som religiös i bemärkelsen man oftast lägger i ordet, men jag ser mig som andlig. Och för mig var Jesus en av dom coolaste killarna som gått på denna jord. Dock hyfsat missuppfattad skulle jag nog vilja säga... För mig var han en upplyst mästare och en rebell. Och jag tror att han ville att vi skulle se vår egen gudomlighet. Att himmelriket han pratade om finns inom oss och allt vi behöver göra är att inse det och lyssna på vår egen inre röst. För den står i förbindelse med den universella gudskraften. Där vi alla är ett. Så tror jag. Jag tror kanske inte riktigt att Jesus hade tänkte sig att hans vandring på jorden skulle ge upphov till diverse religionskrig, våld, död, en gubbe i lustig hatt och ett gigantiskt skrytbygge i staden Rom, byggt av marmor knyckt från Colosseum och Forum Romanum.... Känns bara inte helt i synk med det han verkade vilja säga oss... Kanske bara är jag men nåt skumt är det med hela grejjen...

Så jag föredrar att tänka på Jesus som en sköning som gick runt och pratade med folk som ingen annan ens ville se åt och gick på tvärs mot makten, så hårt att han till slut blev avrättad för det. Det var hans livsuppgift och han vandrade hela vägen ut. Jag föredrar att tänka på alla fantastiska och revolutionerande saker han sa och hans oerhörda mod. Jag tillbringar långfredagen med att känna och dela den kärlek han spred omkring sig. Älska din nästa som dig själv. :) Och jag försöker fortsätta påsken och ja..livet ut i den andan.. Så gott jag kan...

Och just idag koncentrerar jag mig på min familj. Och nu måste jag gå så att jag hinner med tåget till Vallentuna!

God och kärleksfull Påsk på er :)

Vårkläckning!

11.42. God Morgon. Och glad första april!

Här sitter jag i sängen efter att ha somnat om utan att ställa nån klocka. För det är faktiskt nästan påsklov. Och det är nåt i luften. Nåt mjukt. Ett lätt vårregn mot min ruta här under Söders takåsar.. Jag ska egentligen meditera nu. Det är det jag har bestämt mig för att göra när jag vaknar. För jag vill ha meditation i mitt liv och det är härligt att börja dagen så.

Men ibland vill man ju bara yrvaket lulla upp i köket och sätta på kaffet direkt och sitta med rufsigt hår vid köksbordet och dricka det när dagen vaknar omkring en. Doftande av nybryggt kaffe och morgonluft... Fast idag gör jag tydligen ingetdera, utan gick istället ut i köket och hämtade datorn och nu sitter jag här i runda sängen och skriver blogg istället.

Idag är lite speciellt. Jag vaknade egentligen klockan 6 och gick ut och gjorde Drakens te till mig och min älskade. Sen vinkade jag av honom för hans första alldeles egna resa. Själv, alltså. Till Berlin. Han har drömt om det länge, att åka själv till Berlin. Så nu gjorde han det! Bra där , älskling! Där ska han äntligen få pusta ut efter alldeles för mycket jobb, vara med sig själv och läsa och kanske skriva lite. Så härligt! Och resfreaket Anna är just nu konstigt nog rätt nöjd med att krypa tillbaks ner i sängen i sitt Örnnäste och inte åka nånstans. Förutom till Vallentuna imorgon då, och fira PÅSKpåsk med min syster, svåger och underbara syskonbarn. Min familj.

Men nu, när jag egentligen skulle mediterat så sitter jag istället här och skriver blogg. Det beror på att det var nåt som kom upp. Nån sorts vemod och ett behov av att skriva. Jag läste precis ut underbara Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och den får mig att känna så mycket saker och att börja fundera. Och vilja skriva mer själv. Hon har lite samma inverkan på mig som Elisabeth Gilbert med "Eat, pray, love". På många sätt så olika, men ändå så lika. För mig modiga, inspirerande och samtidigt väldigt sårbara kvinnor. Jag beundrar verkligen deras öppenhet och modet att blotta sig som dom gör. Verkligen bjuda på alla sina svängar. Både upp och ner. Öppet, osminkat och modigt. Och så jävla inspirerande!

Och båda väcker så mycket i mig. Båda har drag jag verkligen kan känna igen mig i. Fastän den ena tex nästan gjort en grej av att INTE vilja ha barn och den andra verkligen, speciellt i sina texter, är MAMMA, så är deras ärlighet, blottade själ och deras driv att utforska och verkligen leva livet så lika. Coola brudar, i min värld!

Och jag känner att jag hamnar nånstans mittemellan.. He he... Typiskt mig.. Den ständiga diplomaten.. Kvinnan som nog bär på samma känslighet som dom här två fantastiska människorna verkar göra, men som hade ett drag när jag växte upp; ett hemligt vapen att ta till för att slippa känna så mycket: Avstängning genom Kontroll. Och jag blev mästare på det. Nej, jag utvecklade inte ätstörningar (som Mia). Inte den sortens kontroll. Jag utvecklade heller inte depression (som Liz). Jag blev bara mästare på att kapsla in och trycka ner mina känslor, så att dom inte kunde varken bubbla upp för mycket, eller kännas för starkt i mig. Tricksigt, Anna! Det är bara det att just denna förmåga att bygga ett osynligt pansar runt min själ och fila av alla utstickande delar av min personlighet är det som samtidigt hindrat mig mest från att uppnå min dröm och leva mitt liv så som jag innerst inne drömde om som barn. Fullt ut. Vill du vara konstnär på riktigt och arbeta som tex skådespelare och artist så är det just det jag tryckte ner som verkligen måste få blomma: Själen och dom riktiga och ibland smärtsamma känslorna, ens riktiga jag, med alla knäppa vinklar och vrår, utstickande, märkliga delar som en och annan (hu hemska tanke) kanske till och med stör sig på. Man behöver sin sårbarhet utan skyddande pansar omkring. Annars finns det ingen mening med att stå där på scenen och gestalta människor och tolka sånger. Om man inte har förmågan att beröra..

Det trista i det hela är att jag HAR förmågan att beröra, det vet jag. Men dessvärre, har mitt superpansar många gånger aktiverats innan jag hinner visa det. OK, när jag väl fått en roll och jobbet är mitt. När jag verkligen MÅSTE igenom det där läskiga att blotta mig, under repetitionerna och får lite tid, så är det som om en starkare kraft i mig alltid tvingar mig ut och spräcker den skyddande hinnan. Steg för steg iallafall, och speciellt om regissören och sammahanget har förmåga att skapa en trygghet runt arbetet. Då lyckas modet och längtan att uttrycka allt jag har inom mig besegra pansaret och jag kastar mig ut. Men.. i min bransch finns det ju nåt som kallas auditions och dom tre minuternas "upp till bevis" som det ofta handlar om har tyvärr ofta (inte alltid, beroende på omständigheter) haft en tendens att aktivera alla mina skydd. Och eftersom man, för det mesta, bara får dom där tre minuterna på sig att vara strålande så är det där jävla, omedvetna skyddet en ganska kass grej att släpa på. Men sen jag började inse hur det där funkar så har jag systematiskt letat efter deaktiveringskoden till mitt omedvetna men helautomatiserade, osynliga sårbarhetsskydd, för att avaktivera skiten en gång för alla. När hela livsbygget rasade i uppbrottet för några år sen så tog det med sig mycket av min rustning i fallet. Dock upptäckte jag att det fanns det några dolda aktiveringsknappar i mitt undermedvetna som har tagit lite längre tid att lokalisera, men det går framåt!

Jag skriver det här för att förstå och på nåt sätt förklara människor som har behov av kontroll för att fixa livet. Nu menar jag ett överdrivet behov av att försöka kontrollera omständigheter som inte går att kontrollera, som tex framtiden... Jag ser dom överallt, nu när jag själv börjar bryta mig ut på allvar. Mia Skäringer skriver klokt om människor som har sånt behov att kontrollera och planera att dom aldrig hann med att göra allt det där dom laddade för innan det var för sent. Det "perfekta" ögonblicket infann sig aldrig. Jag förstår vad hon menar... Hon skriver det för att kontrastera mot det motsatta sättet att leva på: Bara köra på impuls och (möjligen) tänka sen. För hon är ju helt tvärt om. Totalt överimpulsiv, enligt henne själv. Och supersårbar. Och hon kommer väl fram till att ett mellanting kanske kunde vara bra. Och jag kan se att nånstans i sårbarheten så möts vi, men att jag tog till kontroll och stängde av istället för att riskera att utsätta mig för kaos. Just för att det för mig kändes omöjligt att förbli sårbar och stanna i kaoset. För smärtsamt. Så jag fann min lösning: Själens osynliga superpansar.

Men. Eftersom jag på många sätt har samma drömmar som både Mia och Liz om att skådespela, sjunga och skriva , så har det gjort min väg frustrerande och svår på ett annat sätt, eftersom jag stängt av just den del av mig själv som jag behöver mest. I många andra yrken än mitt, så kan man man nog komma undan mycket längre och kanske inte ens inse hur mycket man missar genom att leva med ett alltför stor kontrollbehov. Men i mitt yrke och med dom drömmar jag bär på om att våga blotta mig och skapa saker som är sanna så funkar det inte alls, faktiskt. Inom teater, musik och skrivande så har jag insett att det mitt största hinder. Min värsta inre sabotör.

Så nu får det fan räcka! Jag börjar inse att jag aldrig kommer bli lycklig om jag inte på allvar vågar prova dom där vingarna jag en gång klippte. Hur fruktansvärt läskigt det än kan vara att kasta sig ut innan jag är säker på att dom vuxit sig tillräckligt starka.. Jag har insett att jag verkligen vill skapa, delta i en kreativ process och att jag har saker på hjärtat. Min vingliga väg, via amatörteater, påklädarjobb, massor studier i teater och musik och en sorts musikalkarriär, har nu tagit mig hit.

Till en öppning i livet, där jag står med en massa märklig och ganska häftiga erfarenheter i en salig röra och väntar in nästa steg. 40 år. 40 is the new 20. He he.. Ja, och i mitt fall på ett litet annat sätt än det var tänkt, kanske? Utan egen familj eller ens en traditionell pojkvän. I en liten etta på Söder. Lite lost.. Very 20-something. Fast med skillnaden att jag INTE är 20. Och det positiva med det är att jag, tack vare min vindlande väg, har en massa kunskap och erfarenheter som jag inte hade när jag var 20... Och det ger en helt ny utsikt. Den gryende bild jag har av vad jag skulle vilja göra med resten av mitt liv (eller en del av det iallafall...) har mycket mer djup och fler färger och nyanser än den nånsin kunde ha då. Jag kan flyga vart jag vill och jag kan välja att ta steget och försöka göra det jag verkligen vill utan att kompromissa. Jag måste bara lära mig att lite på det...

Jag är inte riktigt där än. Och ibland driver det mig till vansinne och ner i mörka hål. Nu, när pansaret nästan är desarmerat så finns det inga skydd. Men det är ok. För jag vill känna nu. På riktigt. Och jag övar mig i att acceptera att det faktiskt får ta lite tid. Att det nog inte är färdigvärpt än. Och då går det inte att stressa fram något. Tids nog dyker svaret upp. Om åt vilket håll jag ska gå härnäst för att förverkliga min dröm. Jag går i nån sorts väntans tider och försöker lära mig att njuta av stunden jag är i. Försöker slappna av lite och bara vara. Jag försöker klicka av skivan i huvudet ibland och säga till mig själv att det är ok. Och just nu är det ju inte helt illa...

...Tänker jag där jag sitter i min runda säng i Örnnästet i Horan, den 1 april 2010. Våren är här. Allt är faktiskt möjligt. Även för en något förvirrad 40-åring som tappat bort alla mallar och kartor och får börja rita sina egna.

Eller förresten, jag skiter nog i att rita några. Jag slänger upp min dröm på himlen istället och litar på att den leder mig rätt. Som Polstjärnan. Min alldeles egen Polstjärna.

Nu brakar det loss! ;)

Idag fyller Annapanna 40 år!

Holy shit. Hur gick det till? Jag vet att alla säger så när dom fyller 40, men det är så det känns... Det är nåt konstigt stort över att fylla just 40 verkar det som. Och samtidigt konstigt lugnt.. Vet inte om jag helt enkelt struntar i 40-krisen, eller så är det precis det jag har gått igenom ända sen uppbrottet och allt brakade loss? Det kanske är min version av 40-årskris..? Skit samma :) Idag är jag glad! Det är klart jag har dagar när jag verkligen grubblar på vad jag "håller på med".. Vad har jag för sorts liv? Vid 40 bor jag själv i en etta på Söder med en hund halvtid. Och jag har faktiskt ingen aning om ifall jag kommer få en egen familj. Just nu är allt så öppet. Men det är som om jag inte kan bli riktigt stressad över det. Ibland, när jag tillfälligt fastnar i "samhällets koncepttänk" så kan jag som sagt undra lite och bli både frustrerad och förbannad och sorgsen. Men jag vet också vad jag har gått igenom och att jag faktiskt försökte "foga" mig.. (Ja, det var lite så jag såg det..efteråt..) Jag menar inte att det är fel att vilja ha familj och det är många saker i det som jag gärna vill ha, som är fantastiska. Men jag vill faktiskt inte ha "konceptet" om det betyder att jag måste kompromissa bort mig själv. Och min erfarenhet är att många faktiskt gör det i tron att man måste det, för att inte hamna "utanför racet". Men jag tror och hoppas att man kan få det där; man och barn och hus på landet (om det är det man råkar vilja ha) och ändå förbli sig själv. Och vill man inte det så ska det vara lika okej, även man är kvinna och över 40. Nej, gott folk, man blir inte en gammal nucka. Det är gammal räddhågsen manschauvinistisk propaganda, enligt mig.. Men det sitter långt inne, tror jag.. Att människor (speciellt kvinnor) som väljer annorlunda liv, tex utanför en traditionell kärnfamilj, anses liiite konstiga.. Erkänn nu... Är dom inte liite konstiga? ;) Eller är det mina nojjor..? Det är så jag känner iallafall; att det under ytan i vårt likriktade samhälle finns en otrolig ängslighet för det avvikande .. Visst, det är ju en gammal rädsla: Rädslan för det okända. Men man skulle kunna få för sig att den inte skulle styra så starkt år 2010 i Sverige.. Att vi hade kommit lite längre..?

Ja ja, jag vet inte... Jag vet bara att jag möter 40-strecket utan en man i fast grepp och ens en unge på väg. Jag bor här själv i mitt lilla Örnnäste och har en galet öppen framtid. Och även om det finns stunder när jag tycker det känns galet läskigt, så är jag samtidigt väldigt lycklig när jag andas in min frihet och känslan att jag inte längre kompromissar bort mig själv! Och istället för en kärnfamilj så gläder jag mig så länge åt min underbara vänfamilj! Tack älskade vänner, för att ni finns i mitt liv! Ni betyder väldigt mycket för mig. :)

Kärlek från Annapanna :)

Favorit i repris: "If you want to meet the love of your life, look in the mirror."

Byron Katie

Fear is nothing but absence of love. Do something with love, forget about fear. If you love well, fear disappears.

OSHO

Inte bara snicksnack...så det så... ;)

Nu har jag läst igenom alla mina gamla inlägg och ser faktiskt en viss utveckling.. Intressant!

Och jag vill passa på att meddela att den jävla hallen faktiskt är målad nu och att jag HAR en skitmysig soffhörna OCH TV som är uppackad (och flera andra möbler) och faktiskt ett hem som jag tycker är väldigt trivsamt och fridfullt på nåt sätt. Som jag ville ha det. :) Och det GÖR faktiskt skillnad. Att komma iordning och rensa ut gammal skit och organisera det som är kvar. Det funkar för mig. Att slänga allt som bara ligger och samlar damm och gör att energin stagnerar HAR tydligen effekt på den allmänna energinivån i ens liv. Och att organisera papper och saker tar bort en massa stress och gör att iallafall jag tänker klarare (och reducerar tiden det tar att hitta en viss sak rätt drastiskt..)

Jag blev bara lite glad över att se att det liksom händer nåt. Och att det inte bara är snack från min sida när jag envisas med att det är viktigt för mig att göra det här på riktigt. Från grunden. 

Både den inre och den yttre utrensningen. Yeah comon. Peace.

Bara så ni vet! :)

Nu ska jag lämna datorn åt sitt öde för ikväll och krypa ner i min runda säng. För nu är jag trött. Vila. Också viktigt. Börjar jag förstå.

Sov gott. :)

Kram 

Om att våga

Jag vill skriva. Jag känner att jag behöver skriva.

Jag vet inte riktigt på vilket sätt och exakt om vad än, bara att jag vill skriva och på nåt sätt säga något som är viktigt för mig och som kanske skulle kunna beröra andra. Originellt, va? ;)

Men så är det. Jag vill skriva ärligt och modigt. Personligt. Jag har börjat lite här i min blogg, men jag tycker fortfarande att det är läskigt att lämna ut mig. Vet inte hur personlig jag vill vara. Jag har också svårt att ”bara skriva lite blogg”. Det är som om jag vill gå djupare. Arbeta mer med texterna än jag känner att jag kan i en blogg. För den ska ju uppdateras hela tiden. Helst varje dag. Och jag vill sitta längre med mina texter. Och då kan det kännas som om bloggen tar för mycket tid och ansträngning...

Men allt detta som jag går igenom; det som sprang fram i mig när allt rasade och som raserade allt jag så omsorgsfullt byggt. Det fortsätter att bubbla upp. Allt som forsade fram då är som en källa som fortsätter att bubbla upp frågor och insikter. Fortfarande. Chocken; svindeln har lagt sig lite. Men också energivågen som brusade in. Den som bar mig framåt så starkt att jag inte hann bli rädd. Den har klingat av lite och på ett sätt är jag mer vilsen just nu än jag var när jag just brutit upp. För nu har alla gamla tankar hunnit ifatt mig. Alla koncept från mitt förflutna har knackat på och börjat pladdra, bistådda av några nya, välmenande från samhället och min omgivning... Den underbara tystnaden som uppstod i mitt huvud när uppbrottet var ett faktum är nu invaderat av ord, förväntningar och idéer; koncept om livet igen. Det känns välbekant.. Mitt huvud lämnade mig sällan ifred i mitt ”gamla liv” och nu försöker det göra comeback. 

Men… det är inte helt sig likt. Något helt nytt är samtidigt närvarande i förvirringen. En ny underström. En djupare insikt om att jag är något mycket, mycket större och djupare än mitt ego och mitt pladdrande intellekt fyllt av förväntningar och rädslor. En insikt om att jag är något utan gräns. Förbundet med allt omkring mig. Och genom allt arbete jag faktiskt gjort med mig själv dom här två senaste åren, och dom nästan dagliga meditationerna jag faktiskt håller fast vid, så har den där inre rösten börjat få mer plats. Den är fortfarande ganska svag och blir lätt överröstad av mitt huvuds pladder, men den FINNS där. Och ibland säger den överraskande saker. Som att jag faktiskt inte måste någonting. Att mina möjligheter är oändliga. Att allt detta sker av en anledning och kan vara en möjlighet till något som jag inte ens kan föreställa mig. Att kraften och magin finns i nuet och att det kan överraska hela tiden. Att jag skulle kunna leva utan rädsla för att göra fel eller misslyckas:  Ett liv i nuet, levt med vetskapen om att det vi kan se och ta på bara är ytan på något helt magiskt. En magi vi själva är med och skapar. Och ju mer vi vågar släppa taget om hur vi tror att det "ska" vara, desto mer kan vi öppna upp för hur det "ÄR". Det snabbaste sättet att komma fram till något behöver inte vara det "logiska" utan tvärtom: Släpp taget och inse att du är förbunden med en mycket  mycket större kraft än nån futtig liten logik.. ;)

Jag tycker om den där rösten inom mig. Jag vet nånstans att den talar sanning. Så jag försöker lyssna på den så mycket jag förmår. Och följa den. Trots att mitt logiska intellekt ofta undrar vad fan den snackar om…

"Vågar  jag verkligen det?" "Kan man göra så?"  Men eftersom jag faktiskt redan följt den på några väldigt vikitga punkter och sett och känt magin göra intåg i mitt liv så väljer jag att fortsätta lyssna. Ibland mot allt ”vett och förnuft”. Trots rädslor och tvivel.

 Så jag sitter här i mitt lilla Örnnäste  på Söder (ja jag tar det namnet och ger det en helt ny och Positiv klang.. ;) där jag bor för mig själv, år 2010, en månad från att fylla 40 och känner hur jag hänger... Hänger mellan två världar; två livssyner. Jag kämpar med att inte se bakåt och ångra någonting, utan förstå att allt jag gjort har varit för att det var det jag skulle erfara DÅ, och förlåta mig min rädsla för att släppa taget. Jag kämpar med att inte se framåt och bli rädd för framtidens osäkerhet, med mitt behov att av veta och därför försöka kontrollera morgondagen. Jag sitter här och försöker vara nu. Vara i det här ögonblicket och känna tacksamhet över allt jag har och allt jag får hela tiden. Jag sitter här och ber om hjälp att känna tillit till nuet; till livet. Tillit till att jag faktiskt ÄR omhändertagen av tillvaron och att det därför inte finns något att oroa sig för. Och jag tror verkligen att ju snabbare och lättare vi kan acceptera livet som det är och börja LEVA det HÄR och NU, desto snabbare kan vi börja ta emot det vi redan har; nämligen LIV. MAGI. KÄRLEK. Precis där vi står eller alldeles runt hörnet. Om vi vågar ta emot det. För som OSHO säger: Livet är inte ett problem att lösa; det är ett mysterium att leva och njuta av…

Så hjälp mig att våga! Våga släppa taget där jag hänger och sväva fritt. I tillit till att jag både kan flyga och landa på fötterna. ;)

Och det vill jag fanimej försöka göra. NU. OK, let's give it a go... Nån som har ett bättre förslag? Tänkte väl det... :)

 Kärlek

Annapanna

Gott Nytt 2010!

Gott nytt år!

Nytt år. Nytt decennium. Nytt kapitel.

Jag kan inte hjälpa att jag blir drabbad av årsskiften. Jag ger dom stor betydelse. En sorts tyngd. Jag älskar känslan av att vända blad. Nystart. Men samtidigt har jag, iallafall förr, haft en tendens att lägga för stor vikt vid det. Vid tolvslaget. Vid det Viktiga Skiftet. Som att det förpliktigar. Och alltså är man inte riktigt i stunden och bara låter det ske.. Det Ska Vara På Ett Visst Sätt. Jag hade en släng av det detta årsskiftet med, men med skillnaden att jag denna gång var lite mer medveten om det och kunde släppa det ganska fort. Jag kunde titta på mitt behov av att försöka kontrollera ögonblick och förlåta mig själv för det och sen släppa taget. Och sen stod jag där, på den plats jag Hade Föreställt Mig. På Västerbron. Med, i mitt tycke, Stockholms vackraste utsikt över en av världens vackraste (?) städer: Stockholm. Och mötte Det Nya Året. Mittemellan mitt nya hem i mitt älskade Hornstull och mitt gamla hem i Fredhäll..

Efter Kaosets År 2008 och Ordningens År 2009 så känns det som om detta är Frihetens År... Vet inte riktigt på vilket sätt än, men det visar sig. Det känns både spännande och läskigt.. Men mest spännande. Det känns som om jag efter ungefär 2 år av inre utrensning håller på att kasta loss från nånting gammalt och att jag kan hamna var som helst. Det känns som om jag helt enkelt måste acceptera att jag gör saker på mitt sätt och att det kanske inte "passar in" i det gängse sättet att leva.. So be it. Jag kan bara leva mitt liv och göra mitt bästa för att ta ansvar för det.

Tillit till livet. Att släppa taget. Kärleksfull medvetenhet. Det känns som viktiga insikter inför det här nya året. Jag ser fram emot fördjupade insikter, stora äventyr och många kärleksfulla möten detta Frihetens År 2010!

Vi ses!
God fortsättning!

Kärlek
från
Annapanna
:-)