Livet pågår...joråsåattsåerevettu...

Livet pågår...

Joråsåattsåerevetttu.

Jag gick in på min blogg för första gången sen augusti och inser att min storslagna plan att blogga om mina tankar och raportera från mitt liv på båten inte riktigt blivit verklighet. Det är som om jag är för upptagen med att leva mitt liv just nu för att ha tid och ro att referera från det. Och det är ju OK. Det är väl så "det är tänkt"? Men jag gillar att skriva om vad jag upplever och jag gillar att dela en del av dom tankarna med er. Men sen mitt senaste inlägg har det varit för intensivt, och jag har tydligen inte haft något behov av att skriva här. Tills nu...

Just nu känns det som om jag är på "upploppet" av något. Det här året. En fas i mitt liv. Ett kapitel går mot sitt slut. Spännande... Hela det här intensiva båtåret går verkligen mot sitt slut. Det lackar mot jul och nyår och det börjar bli dax för sammanfattning.. Det är som om jag är på väg att ta examen från nåt. Det är så jag upplever att snart sluta på båten efter ett år. Framtiden ligger öppen, osäker men väldigt spännande framför mig....

Och shit, vilket år... Resor, livsavgörande kurser, insikter: Jag drog till NY på egen hand en vecka och det var underbart! Jag gjorde min primalkurs på Bara Vara och det var fantastiskt. En helg i Berlin som gav massor av inspiraton. Och nu senast "Resan" med en fantastisk coach/terapeut. Sångkurs med massor av insikter.. Kreativitet som börjar bubbla.. Intensivt och utvecklande arbete på båten och mycket tid för mig själv som jag verkligen värdesatt. Jag har tränat mer regelbundet än på länge...och jag har äntligen börjat meditera regelbundet! Bara en sån sak! Tack vare det har jag börjat bli vän med min ensamhet och långsamt börjat förvandla den till "självsamhet". Och under hela året en fantastisk relation med en fantastisk man som bara fördjupas hela tiden. Och allt hänger på nåt sätt ihop...

Kanske inte så konstigt att jag känner mig lite trött och längtar efter lite "mellanlandning" nånstans där jag kan smälta lite? Vi får se vad det kan bli.

Nu ska jag iallafall dra på mig snickarbyxorna och spackla färdigt den berömda hallen i Örnnästet. Så det blir lite plats för den där mellanlandningen. Snart är det faktiskt dax att "komma iordning" på riktigt; rensa ut allt överflödigt jag inte längre behöver och kasta mig ut i nästa kapitel av Annapannas livsmysterium..

Ses snart hoppas jag. 

Kram från Annapanna just nu vid köksbordet i Örnnästet :)

Att leva

God eftermiddag!

Ett litet blogginlägg för tredje dan i rad... Nä nu... ;)

Idag smattrar inte regnet mot taket och jag märker att jag saknar det. Men jag gläder mig istället åt alla som är glada för att det inte regnar utan är "fint" väder...alltså sol.. ;)

Tänker på livet och hur klurigt det kan vara. Vilka känsliga och komplicerade varelser vi är ändå.. Undrar hur många lager det finns? Av tillvaron alltså... Hur många dimensioner och hur allt påverkar oss hela tiden? Varför vaknar man vissa dagar och känner sig låg och andra och känner sig...hög? Ja, eller glad? Bara sådär.. Hmm..

Och var är "att LEVA". Att fundera på livet, sitta och filosofera, utforska, vända och vrida, är det att leva eller bara en "förberedelse för.."? Kanske bara en flykt för att slippa slänga sig ut? Så är det då att GÖRA? Ut och GÖR! Fånga dagen! Men det kan väl också bli en flykt? Doing doing doing, som att springa ifrån sig själv... Stanna för fasen inte upp och känn efter... Eller nåt mittemellan? Eller är det helt enkelt bara så som F, min älskade vän brukar säga. "livet pågår"; alltså hela tiden. Vad vi än gör. För nog fan lever vi, vare sig vi sitter och grubblar eller är ute och göööör en massa hela tiden; fångar dagen för glatta livet.  Kanske är det så att det inte spelar någon roll VAD vi håller på med utan HUR? Att det handlar om närvaro?

NÄRVARO. Att Vara Nära. Vara nära livet. Närvarande. Närvarande i livet. Vad som än pågår. I glädje och sorg, med och motgång, flöde och stilltje. I spotlighten och i skuggan. När du packar väskan för drömsemestern till solen och när mjölken visar sig vara sur vid ett gråtrött frukostbord i november... Närvar i ditt liv och närvar väl. Då känns det som om allting på nåt sätt blir vackert och meningsfullt, precis som det är. (till och med sur mjölk??) Det kanske är att älska livet som det är? Bara vara. NU.

Eller vad tror ni? ;)

Nu ska jag lägga min närvaro i resten av min goda macka (med makrill i tomatsås på...mmm) och sen får vi se... ;)

Dagens citat: 

"Det finns två sätt att leva. Antingen som om ingenting är ett under. Eller också som om allting är ett under"

Albert Einstein

Puss och kram från Annapanna i Örnnäste

 

...och regnet smattrar mot taket... :)

Oj då.. Vad nu? Anna skriver blogg två dagar i rad? Ja, det är otroligt, men det är sant.

Idag verkar det som om jag har den där dagen jag drömt om så länge...Märkligt nog, för det är inget märkvärdigt vi snackar om.. Jag är HEMMA i mitt örnnäste och har en ledig dag framför mig, där jag inte ska iväg någonstans, utan får vara hemma och göra saker jag skjutit upp så länge att jag inte tänker säga hur länge för det är tramsigt.. Och utanför smattrar regnet mot taket och det ÄLSKAR jag. Det är då det är som bäst att faktiskt bo under takåsarna. En perfekt dag att inte gå ut, utan istället göra sig en kopp te och sortera papper. (ja, jag vet att det låter ohyggligt tråkigt, men när man är på en båt två veckor månaden så känns sånt nästan exotiskt...och dessutom var jag typ ALDRIG hemma förra gången jag var ledig från båten och jag drack mer rosé än te, kan jag meddela...och jag kan inte hjälpa att jag gillar känslan av att rensa ut gammalt skräp, på flera plan.. Vad kan jag säga? Det är helt enkelt upplyftande :) 

Idag är det alltså projekt låda-som-blivit-kvar-från-flytten-och-som-stått-där-så-länge-att-jag-inte-minns-vad-som-är-i-den.. Läskigt..! Jag kommer inte att kunna följa Karen Kingston's råd (hon som skrivit "Rensa i röran med Feng Shui"...) och helt enkelt slänga den. Hon föreslår ju att om man hittar en låda på vinden som har stått där i typ ett år, så ska man först försöka minnas vad det är i den och om man inte kan det så ska man bara hiva den.. Glp... Jag har inte kommit dit i min utveckling än.. jag är inte så stark.. jag är för nyfiken.. Förlåt, Karen!

Ja, och sen är det ju garderoben och vinden då.. och lite andra saker .. Men så sköönt att få göra det äntligen. (För då kan jag åka till IKEA och handla nya saker istället ha ha.. Typ möbler.)

Och nu ska jag gå ner och hänga tvätt.. See ya! :)

Kram kram

Back in the Stockholm

Hejsvejs!

I'm back. In Stockholm and on this blog... Och idag tänkte jag bara göra ett litet spontant inlägg och inte skriva hyllmeter... (lycka till).

Som sagt, jag är tillbaka i stan och det känns underbart. Två bra veckor på båten, men mot slutet var jag bara sååå redo att komma hem. Allt går dock fint. Nu har vi ju ett helt nytt lag med dansare och varitéartister och skridskoåkare och det är klart att det var ovant i början. . Vi kom ju väldigt nära det gamla gänget. Men nu börjar vi lära känna varandra och det är ett jättefint gäng. Mestadels från Ukraina. Några är sådär på engelska, men det hjälper min kollega till med genom att ha engelskalektioner.. (värsta stränga fröken.. ha ha ;) och det ger redan resultat, faktiskt.  Kommunikation börjar uppstå! Sen har jag börjat känna att det ger resultat att fortsätta att hälsa på alla man möter på den där båten och envisas med att ta lite kontakt. Jag tycker jag möter fler leende ansikten nu.. Kanske är inbillning, men skit i det. Jag blir glad hur som helst.. :) Jag "samlar" liksom på glada människor på den där båten, för dom är fortfarande dessvärre i minoritet, så dom sticker ut.. Men glädje är som sagt smittsamt så det tar sig där med..

Och nu är jag hemma och förutom en helg i Berlin så är det här jag ska vara i två veckor... Kan till och med vara så att jag rycker tag i lägenheten där här gången...? He he...lovar inget, men det har börjat klia i fingrarna.. Det kanske faktiskt är dax för Anna att skaffa lite vuxna möbler och packa upp TV:n ur sin fina låda och faktiskt måla om hallen till slut...? Jag vet att det låter drastiskt, men det kanske är dax..? 

Ja ja...imorgon kväll blir det Strand iallafall och Club Killers, ett tydligen fantastiskt 17-mannaband, som min kära vän har velat dra med mig på länge. Och den här gången är jag inte på båtjäv..förlåt mitt Plåtashram, så jag kan gå! ;) Ha ha! Kom dit vettja! Strand (gamla Street) nere vi Bergsunds Strand i Hornstull. Öppnar kl 21.

Och nu ska jag sluta innan det blir för långt och ta tag i mitt liv.. vad det nu innebär..? ;)

Carpe Diem!

Hörs snart.

Kram från Annapanna i Horan i Stockholm :)

Sommaruppehållsrecap

Heelooooo!

Long time no see… Kul att vara tillbaka. :) Det blev visst ett sommaruppehåll… Efter min NY-resa i juni så har det på nåt sätt inte funnits ro att skriva här, även om jag verkligen har haft lust... För som mitt liv numera är, så dyker det hela tiden upp tankar och saker jag har lust att skriva om.

Nu sitter jag återigen i min lilla hytt på mitt plåtashram och skriver, efter att (på mindre än ett dygn) ha avslutat en bok, som gjorde mig så inspirerad att jag var tvungen att bryta mitt blogguppehåll! Bob Hanssons: ”Kärlek-hur fan gör man?” Jävlar, vilken BRAA BOOK! LÄÄS! Underbar, insiktsfull ordsnickare som verkligen utforskar ämnet som alla nånstans verkar fundera över och relatera till. Navet i Livet. Kittet som håller ihop allt: KÄRLEK! Typ det ämnet som fick mig att börja den här bloggen, kan man säga..

Ja… sen vi hördes sist så känns det som det har gått månader, eftersom så mycket har hänt… Jag var, som sagt, på en veckas upptäcksfärd i mitt hjärtas stad: New York och det var underbart. Jag härjade omkring alldeles själv och njöt verkligen av att kunna göra vad som föll mig in. Det blev allt från Trettondagsafton med Shakespeare in the park i Central Park och Wicked på Broadway (båda helt fantastiska) till besök på en massa jazzklubbar och den mexikanska krogen Maya (där dom förmodligen gör världens godaste margaritas.) Sen hängde jag mycket i favoritstadsdelarna East Village och Lower East Side och upptäckte många sköna hak av olika slag.. Och hela tiden med det ruffiga men billiga och perfekt placerade White House Hostel som bas.

Sen hem en kort söndag för ett av sommarens många "söndagskväll med tvätt och ompackning i Horan" Då jag faktiskt skrev lite blogg som jag inte publicerade då, så jag lägger in det nu.. en lite betraktelse från stamfiket:

Hemma igen! Bara sådär... En liten nattflygning senare och så vart man hemma i Horan igen..Konstigt ändå.. Nånstans är ändå flygresor (speciellt långa) lite av ett mysterium..

Och så fort jag ramlat ur taxin (är lite trött efter nattens flygning) gick jag raka vägen till stamstället Dello Sport på hörnet. Fick ett infall. Lite som jag har fått hela veckan i NY. Fått infall och följt dom. Väldigt roligt! Och nu sitter jag plötsligt mitt bland söndagsfikande Hornstullsbor och myser och äter god pasta och laddar för en latte. Och inser att det är nåt väldigt speciellt med New York som har en stark inverkan på mig. Men det är oxå nåt väldigt speciellt med dom här kvarteren, och jag antar att det är därför jag jag bor just här. För Stockholm och också helt fantastiskt! Det slår mig varje gång jag kommer hem från en resa eller ett jobb.. Även i 11 graders värme och regn som idag.. Den är en helt unik stad och jag inser hur lätt det är att bli hemmablind, var man än bor. För hur mycket utnyttjar vi resurserna i vår hemort? Vi som tex råkar bo i en fantastisk stad som Stockholm. Jag gör det iallafall inte alltid, det vet jag.. Om jag skulle applicera mitt sätt att attackera NY under 6 dagar på en ledig vecka i Stockholm så skulle jag nog bli rätt förvånad över hur mycket spännande saker som pågår i den här stan.. Ska nog fasen göra det nångång. Tänka att jag är på besök och verkligen leta upp annorlunda saker att ta mig för, som jag aldrig prövat förr. För, att en stad som NY har tusen ansikten tar vi nog som en självklarhet, men jag tror att Stockholm är nästan lika mångfaseterat. Inte lika "edgat" så klart, det vore ju omöjligt, men det finns nog mycket att upptäcka..
Jaha.. detta blev tydligen en annons för alternativ turism i Stockholm.. ;)

Hur som helt så sitter jag, lätt jetlaggad på det klart unika Dello Sport och känner söndagsatmosfären (som förresten påminner mig lite om East Village en helgeftermiddag, för att fortsätta med jämförelserna) och smälter mina intensiva dagar i det Stora Äpplet. Jag är så glad att jag åkte och hoppas jag kan återvända snart. Behöver nog få min NY-dos lite då och då, tror jag..

Efter denna intensiva upplevelse var det dags för en vecka på båten och att ta farväl av dansarna och varitéartisterna vi jobbat ihop med ett halvår. En vecka som visade sig bli otroligt speciell och intensiv och full av kärlek. Dessa fantastiska människor som jag jobbat med i ett halvår lyckades ”kärleks-chocka” mig totalt, när dom iscensatte en massa överraskningar på scenen för mig. Eftersom jag skulle vara ledig deras allra sista vecka, så blev det dom som på nåt sätt tog farväl av mig och det var jag inte beredd på… Jag fann mig själv storgråta (på ett något överdrivet och lätt patetiskt vis..?) på scenen i U2-medleyt i en av showerna, för att dom sötnosarna hade hittat på ny, otroligt fin, koreografi för att överraska mig. Det blev väldigt mycket NU, helt plötsligt.. Och jag älskar när det händer nya, lite överraskande saker på scenen, särskilt när man har gjort ett antal föreställningar med en produktion. Snacka om känslosamt.. Ja, kärleken har verkligen många ansikten..

Och sen var det dags för sommarens, ja kanske årets, stora utmaning: Dörröppnare 2 på Bara Vara… Deras Primalkurs (en kurs som fokuserar på barndomen på olika vis) som jag på nåt sätt laddat för ända sen påsk förra året, då jag gick min första kurs där och upplevde en total ”före och efter-känsla”. Det var ganska nervöst att åka dit, eftersom jag kände på mig att kursen var viktig för mig. Och det visade sig att jag hade rätt: Det var en helt fantastisk vecka! En av dom bästa i mitt liv; utmanande och omtumlande, men fantastisk. Det är så häftigt att ha gjort den insikten att rädsla och smärta inte går att undvika, utan att undvikande bara ökar på den. Jag tror att det enda sättet att hantera smärtsamma känslor är att acceptera dom, inse att dom är en del av livet, och att istället för att fly, möta dom och gå rakt igenom. Allt som vi försöker undvika, förtränga eller fly ifrån, tror jag bara växer i styrka, men i det fördolda.. och dyker sen upp i någon form och sabbar livet för oss, på mer eller mindre försåtliga vis.. (ungefär som att försöka blunda för ett infekterat sår genom att sätta på ett litet plåster, ta några värktabletter och låtsas som det inte finns, istället för att öppna det och göra rent på djupet så att det kan läka rent...Det kan självklart göra jävligt ont först, men sen blir det mycket bättre; det läker från grunden och man slipper obehagliga följder längre fram. Som typ kallbrand...) Så även om det är läskigt att möta sina demoner; sin skuggsida, så tror jag att det är det enda sättet att bli fri. På riktigt. Och sluta trilla i samma gamla mönster och fällor.. Det finns ju många sätt att göra det på, men ett sätt att göra det och ett sätt att få hjälp och verktyg, kan vara att åka till Bara Vara. (Där ett av verktygen är meditation. Och framför allt olika sorters aktiva meditationer, speciellt utvecklade för den rastlösa nutidsmänniskan...en helt lysande idé faktiskt) Och det är verkligen något jag rekommenderar alla att göra nån gång i livet. Nu har jag gått tre kurser där och det är den bäst spenderade tiden i mitt liv och värt varenda krona…

Sen, lagom manglad och omtumlad, ramlade jag då, dagen efter, ner till min hemstad Götelaborg (med hjälp av ett x2000) för att fira min mammas födelsedag. En fin och jämn sådan, med tillhörande öppet hus och släkt och vänner.. En spännande utmaning, skulle man kunna säga, efter en veckas primalkurs. He he ;) Men det gick väldigt bra.! Och blev faktiskt ett bevis på att kursen fungerar. Det kändes rätt tydligt i mig att gamla energier och mönster börjat släppa taget och att jag hur som helst har fått mer distans och verktyg att möta olika situationer med.. En otroligt befriande känsla. Som skulle kunna beskrivas som "mer plats för kärlek" :)

På stationen i Göteborg möttes jag också av min Pianopoet, som jag längtat väldigt efter… Och…DET var...HÄRLIGT…! :)

Och sen, efter firande och umgänge med familjen så fick vi äntligen ge oss ut på nästan två veckors semester kombinerat med några spelningar som min pianopoet hade neråt kusten, närmare bestämt i Mölle. (Wow! Nästan två veckors umgänge…!) Så det blev en underbar roadtrip, via salta Göteborgs skärgård och Vrångö och Varberg i värmebölja!! Svenska västkusten i 27 graders värme, salta bad från nästan folktomma klippor.. Kan det bli bättre?

Ja och sen var det ju då dags för en båttur till, med fint besök av en vän och mötet med ett helt nytt dansar- och varitéartistgäng, med allt vad det innebar. Och efter två rätt intensiva båtveckor med bonding med den nya gruppen och rep med inhoppare så var det äntligen dags för: STOCKHOLM! Två veckor HEMMA! Med PRIDE-vecka (utan Pay TVmedverkan! (Va? Vad har hänt? Stoppa PRIDE! Pay TV är inte med! ;) Konstigt men skönt, tyckte jag. Jag passar oxå på att säga: Heja Schlagerfeber! Grymt jobbat på Schlagerdagen! :)) och fikadejter och rätt så mycket rosé och absolut inte en middag lagad hemma eller nån städning heller för den delen. Bara socialisering av alla möjliga slag i sommar-Stockholm.

Och innan det blev dags för båt igen så lyckades jag hinna med att leka Frida med Arrival på en skön, dansk festival. (Jag säger bara pilsner, sen säger jag inget mer.. jo, förresten, det var väldigt trevligt!) Vilket gav mig möjlighet att hänga några dagar i Götet (eftersom vi åkte från Göteborg) med mamma och pappa och VILDA som min snälla exmake kom neråkande med från sitt föräldrahem för att vi skulle få umgås lite. Helt underbart att träffa min lilla vilda hund igen. Det verkade som om hon blev lika glad att se mig och det var ju skönt.. ;)

Och nu, efter ett tårfyllt farväl (den där lilla Vildhunden kan verkligen öppna mitt hjärta..) är jag alltså än en gång tillbaka i mitt plåtashram och finner att det har sin charm…även om det stundtals också blir lite rastlöst.. Men jag jobbar på i gymet och har mina små rutiner, som tex att försöka meditera och inte shoppa för mycket i Kiel och såna grejjer…

Och nu sitter jag här och skriver mitt första blogginlägg på evigheter.. Och laddar för att fortsätta använda min tid här kreativt… Hrmmm…håll tummarna…

Ja, gott folk det var en ”recap” av min sommar och anledningen till att jag varit usel på att blogga. Jag jobbar fortfarande på att lära mig skriva KORT och spontant. (Hmmm…det kommer väl...) Nu har jag i alla fall kommit ifatt och kan ägna mig åt nuet igen, ha ha.. ;)

Ha det fint i sensommaren!
Vi hörs snart hoppas jag...

Puss och kram från Annapanna på Stora Havet

Annapanna i Stora Äpplet

Heeeej på er!

Här, förstår ni, sitter en lycklig kvinna och skriver från fiket "Pick me up café" vid Tomkins Square Park i East Village i New York City... Hurra! Kanske låter märkligt för somliga men detta är verkligen en dröm jag förverkligar. Vet inte vad det är med denna stad, men jag blev kär första gången jag var här (något jag är medveten om att jag inte är ensam om, believe me..) Och dettta att resa (bland annat, ja, jag är lite restokig) till New York har nästan spökat för mig, som ni som känner mig vet.. ha ha.. Och det är många som drar hit och hänger, mycket längre än en vecka det vet jag, men det är ändå något man måste bestämma sig för... Det är på andra sidan Atlanten och det kommer upp så mycket emellan hela tiden och det kostar pengar och... Det är så lätt att hitta en massa "förnuftiga" (och ofta rädslobaserade) anledningar till att inte åka "just nu" som att man "väl inte riktigt har tid", trots allt, eller råd, för "man vet ju aldrig"... Men det kan också vara andra, större saker som tex den senaste, väldigt tragiska, flygkatastrofen eller varför inte den, oerhört populära, svininfluensan, som folk på fullt allvar tar upp som skäl för att möjligen inte besöka USA just nu.. ;) (dagspressen är effektiv när det gäller att underblåsa vår rädsla för livet, får man ju säga...)

Men nu har jag alltså trotsat alla dessa oöverstigliga faror och KORSAT HELA ATLANTEN! (Hur har det GÅTT TILL??) Och nu sitter jag här på fiket jag bestämde mig för att nångång sitta på själv, i godan ro, och skriva på min laptop. Och det faktum att jag gör just detta, mindre än ett år efter att jag tänkt den tanken ger mig hopp om livet, förstår ni!

Så idag är det nostalgitripp på högsta nivå. Jag och dom andra flickorna i Pay TV hade ju privilegiet att få åka hit och göra en spelning på en modefest förra året och bo hos arrangören i hans underbara lägenhet i just dessa kvarter. Och att han bodde mitt i stadsdelen som musikalen RENT (produktionen där just vi tre lärde känna varann) utapelar sig var verkligen nåt vi inte hade en aning om när vi damp ner här (för mig första gången sen mitt korta besök innan jul anno 1991 (!) och det gav naturligtvis en schysst effekt på hela det första intrycket.. Jag älskar den här flummiga stadsdelen (jag tolkar den lite som New Yorks Horstull; liksom ett Söder som fortfarande är Söder, lite sunkigt, men väldigt charmigt och vänligt, om ni hajjar). Så idag har jag hängt omkring här och återupplevt lite sköna grejer som att äta brunch på Café Mogador, tagit en te på Life Café (självklart! att missa stället som är med i RENT vore ju omöjligt.. ;) fått manikyr och pedikyr på vårt "stamställe" från förra året. (kan dock meddela mina kolleger i Pay TV att stället har gjort ett uppsving och bytt till större och finare lokaler ett kvarter ner längs parken. Den lilla chefen är tydligen precis så bra businesskvinna som hon verkade..;) Och nu sitter jag på fiket jag handlade våra frukostmackor take away på förra året och där bestämde mig för att jag skulle komma tillbaka på egen hand och sitta här med en egen dator. Vilket jag i denna stund gör... Och jag kan säga att när jag stod här och betalade våra tonfiskmackor förra året så hade jag ingen aaaaning om hur det skulle går till, visste inte ens vad jag skulle jobba med månaden efter, än mindre hur jag skulle ha råd att åka till NY. Men det är som att ju mer jag vågar släppa in livets inneboende magi, desto mer svarar det med en massa möjligheter som mitt huvud aldrig skulle kommit fram till på egen hand. Tack för det, Universum, säger jag!

Och nu verkar det vara dax för mig att avsluta detta (för mig OERHÖRT) korta ;) inlägg eftersom batteriet börjar ta slut.. Nästa gång tar jag med mig sladden. Ville bara skriva här på fiket och säga att jag är HÄÄÄR! Hi hiii.

Så vi hörs väl snart igen, hoppas jag.

Kram så länge
från
Lilla Anna i Stora Äpplet :)

Sin egen väg..

Halojj!

Ny dag, ny blogg.. Shit, jag är ganska fascinerad över att jag så gärna sätter mig vid datorn och skriver nu... Med tanke på att den så länge stått där och hånat mig när jag försökt skriva andra saker..(typ manus..he he) Men nu, för att jag inte MÅSTE eller BORDE så är det så mycket lättare..

Hmmm...KAN iochförsig vara så att jag genom att skriva blogg istället revolterar mot andra "BORDEN" , som att renovera hallen eller rensa garderoben eller vinden-något jag fortfarande inte har gjort..ha ha. Men det sköna är att nuförtiden, när jag iallafall har börjat öva upp min intiuition lite, så kan jag känna att det är ok att inte följa alla dom där ideerna som huvudet hela tiden kommer upp med. Jag lyssnar på nåt sätt lite djupare och inser att det inte är dags än. Jag vet att garderoben blir rensad, liksom vinden och rätt var det är så kommer rycket att göra klart hallen. Den här veckan verkar vara en umgänges och bloggvecka. Helt i sin ordning.

För jag har bara följt med i dom olika impulser och förslag som dykt upp sen jag gick av båten i måndags och haft en underbar vecka hemma, trots regn och min lilla Vildas frånvaro (hon är hos Husse för tillfället..Lääängtar!). Och som för det mesta nuförtiden så har det handlat om möten och fascinerande samtal om livet. Otroligt kul och givande.

Idag t.ex. så har jag hängt i Horan med en god vän och liksom gjort en "spontanturné" med stopp på olika små Hornstullspärlor, varav två var ställen jag aldrig varit på förut; (Vilket är ännu en sak att älska med Horan; det överraskar hela tiden!) Panda (grymt sushiställe med jättegoda varma rätter) och Sam's (väldigt gott kaffe) .. samtidigt som vi hade ett pågående samtal om livet, kriser, drömmar och insikter.. Underbart! 

Inför kvällens middag med en annan, nära vän (min bästaste barndomsbästis som jag har lyxen att fortfarande ha i mitt liv, boendes i min stad! Jihooo!) funderade jag på livet och hur många det är runt omkring som just nu kämpar en del med det. Jag undrar om det är en del av den där stora förändringen jag har noterat (paradigmskiftet jag nämnde i mitt första inlägg)? Det är som att fler och fler faktiskt börjar ifrågasätta det "gamla" sättet att leva; dom gamla mallarna. Och pressen att jobba på, lyckas på alla plan och göra "det förväntade". Men att ifrågasätta gamla, ingrodda regler och trampa sin egen stig är minsann inte lätt. Det verkar skapa en otrolig stress att inse att man nog inte riktigt vill leva det "förväntade livet". Om inte annat är det ju många som är helt utmattade av att springa i "racet" för att försöka uppnå allt "man måste" och "checka av alla boxarna" innan man dör... Det känns ju rätt tydligt när man tittar på alla sjukskrivningar och debatten om utbränning. Frågan är vad är det vi jagar så frenetiskt? Vad försöker vi bevisa?

Jag funderar på om det delvis kan handla om att vi, genom århundranden av en styrning mer och mer mot en materialistisk världsbild och ett industriellt (och nu teknologiskt) samhälle  har glömt bort var vi kommer ifrån och vad vi är en del av. Det är som att vi har tappat en hel dimension. För vad man än vill kalla det så tror jag att vi är en del av en större helhet och att vi på ett djupt, energimässigt plan hänger ihop; är ett. Detta är ju också något som den moderna kvantfysiken verkar närma sig och som den österländska andligheten har känt till i årtusenden. Vi är inte separerade från resten av verkligheten. Vi är ETT. Och även om jag kan vara för mig själv och ibland känna mig ensam (och kanske fysiskt vara det), så är jag i grund och botten inte det.

Men... om man inte vet detta, utan tror att verkligheten bara är det vi kan se och ta på, så blir ju bilden en annan. Då tror jag ju att jag är separerad från allt annat och att jag är ensam. Den här avskurenheten är rätt jobbig att möta och då kan det kanske verka som om det enda som gäller är att skaffa sig trygghet i denna "osäkra värld". Både igenom andra, gärna likasinnade, människor och i materiella saker.. Bygga sin fästning mot den osäkra och kanske t.o.m fientliga världen där ute. Och så gör vi ju: Skaffar oss så mycket vi bara orkar och sen försöker vi till varje pris hålla fast i det vi har, vare sig det är en karriär, en bil eller ett förhållande. Flest (grejjer) och mest (lyckad) när han dör vinner.. ;) Springa ifrån tomhetskänslan i vårt inre, bygga ett fort av materiell trygghet och skaffa hållhakar på sina relationer så att dom förblir där dom är. Kanske lite hårt uttryckt, men jag upplever ofta att om man skrapar lite på ytan så är det det som, mer eller mindre, pågår.

Det är väl bara det att detta bara funkar ett tag (tror jag iallafall). Många fortsätter hela livet och kan nog säga att dom är rätt nöjda som det är. Men fler och fler verkar komma till en punkt där det inte räcker.. Där vi börjar genomskåda fördämmningen och se att den har läckor... Kanske bara genom att den där tomhetskänslan, trots alla försök att trycka ner den, iallafall sticker upp huvudet. Kanske genom att vi inser att hur vi än jagar så kan vi aldrig få "allt" eftersom det där "allt" hela tiden förändras.. Det är som att jaga horisonten, den flyttar sig bara längre bort. Eftersom den del av oss som jagar "allt" är Egot, och det blir aldrig tillfredsställt. När det har fått det där hett eftersträvade, så vill det bara ha något nytt. Att leva så innebär helt enkelt att man aldrig blir nöjd.. (För dom som som möjligen undrar vad jag menar med Egot i detta fall: Se allt Echardt Tolle har skrivit.. Lysande, tycker jag :)(sen kan man ju alltid fortsätta med Osho när man ändå är i farten, eller tvärtom. Läs, hur som helst.. ;) 

Så...vad gör vi då? Ja, en del fortsätter kanske att fly eller jaga, hur man nu väljer att se det, men vissa verkar inte kunna det. Det är som om den där rösten som kallas Intuition inte går att tysta längre. "Bluffen" är avslöjad och vi inser att vi kanske måste börja leta på ett annat ställe. Istället för att jaga och försöka kontrollera världen "där ute" så kan vi börja lyssna inåt. Och det coola som händer då, har jag insett, är att en helt ny karta vecklar ut sig.. Helt nya krafter sätts i rörelse. För om vi kan börja inse, på djupet, att vi är en del av helheten, och "bara" är olika frekvenser av energi, så blir ju världen helt annorlunda! Vi blir inte längre "offer" för en yttervärld vi känner oss hotade av och vi kan därmed inte heller längre lägga ansvaret för våra liv på någon eller något annat, utanför oss, utan måste axla det själva. Det kan till en början verka läskigt, men är faktiskt, har iallafall jag insett, en otroligt befriande insikt. För det betyder oxå att jag kan påverka livet inifrån. Inifrån mig, och att jag är förbunden med allt. Plötsligt blir allt möjligt och saker kommer i ett annat perspektiv. Det börjar handla om att lyssna på sig själv och följa sin inre röst och göra saker på impulser inifrån. Inte utifrån måsten och borden som huvudet (intellektet präglat av samhället) har hittat på.. Detta kan ju låta väldigt egoistiskt och flummigt, men faktum är att det är precis tvärt om, som jag upplever det. Genom att ta ansvar för sig själv och sitt liv och börja må bra, för att man lever efter sin egen kompass, befriar man ju automatiskt världen från tyngden av sin tidigare tunga och förvirrade energi. ;) Helt enkelt strålande! Att våga lyssna inåt och gå på sin egen lust till saker tror jag höjer ens energifrekvens och därmed resten av världens.. ;) 

Och det verkar börja med att stilla sig så mycket att man kan höra den där lilla rösten och sen ge plats för den att blomma och inte döma den för dom (kanske oväntade) saker den visar sig säga.. Och när den kraften frigörs i människor så verkar det inte finnas nån gräns för vad man kan uträtta. och alla har sitt sätt att göra det på, både i stort och smått.

För egen del har jag noterat att den på nya sätt gör mig mer kreativ och benägen att ta tag i saker. (Det tar sig så smått iallafall.. ;) Även om det kanske sker på andra sätt och i en annan ordning än vad mitt intellekt förväntat sig) Det är som att man blir "uppkopplad" eller "intunad" på Universums skaparfrekvens där man kan uppfatta signaler som leder en rätt, mycket snabbare, än om man lyssnar på sitt begränsade intellekt, som tänker mycket mer fyrkantigt och rätlinjigt.. Man får helt enkelt tillgång till mer ren information, som ibland ger en impulser eller ideer som kan verka ologiska, men som med facit i hand leder en precis dit man ska... 

Tricket är väl bara att våga lyssna på den där, ofta ganska svaga (från åratal av nedtystning) rösten och gå mot strömmen. Ta små risker och se att att vingarna bär. Inte döma det som kommer upp eller jämföra med nån annan eller med vad man tror förväntas. Att börja gå sin egen väg på riktigt tror jag, för många, är väldigt skört och nytt. Och själv känner jag att det är viktigt att komma ihåg att det är MIN väg och därför omöjligt att jämför med nån annan. Det finns ingen mall eller tidsplan, och varje litet, litet steg är ett framsteg. (Och det finns inga misstag, bara erfarenheter, tror jag) Och dessutom; livet är ju här och nu, så även om vi kan ställa in kompassen och drömma om vart vi vill ta oss, så är det NU det skapas. Allt annat är ju bara en illusion. Det enda vi har tillgång till är nuet, varken dåtid eller framtid existerar egentligen. Kraften finns i nuet. Så det är väl lika bra att stanna här...i nuet och njuta av att VARA HÄR. Och ingen annanstans. :)

Och NU ska jag avsluta den här texten och faktiskt ge mig av och äta middag och se vad som väntar runt nästa hörn.. Ses snart, hoppas jag!

Peace&lööööv

Annapanna 

Båtliv och själsliv

Ojdå...Nu är jag bloggare. Nu ska jag alltså skriva här då.. Japp, men då sätter jag väl igång:

Jag kan ju börja med att berätta att jag för tillfället sitter i min lägenhet i Hornstull i Stockholm. En stadsdel även (kärleksfullt) kallad Horan. (Av mig och några andra invånare i denna favvostadsdel) Jajjamänsan. Jag sitter här vid mitt köksbord i Örnnästet, som min lägenhet oxå kallas. Detta för att den ligger på 5 trappor UTAN HISS! (Va? Är det lagligt, undrar nån.. Svar: JA, när huset byggdes). Och jag gillar det! Värsta trappträningen.. Snacka vadmuskler jag börjar få.. Den enda gången det är lite av en utmaning är när jag kommer hem från två veckor på båten, med min (av nån anledning, jag fattar inte varför..) väldigt TUNGA väska. Men det går det med. Och det är, krasst uträknat, bara en gång i månaden det inträffar. Så det är helt OK, tycker jag. För jag älskarrrr mitt Örnnäste. (Är nästan lite kär i min lägenhet, tror jag. Och jag känner att det är ömsesidigt och att vi håller på att fördjupa vår relation hela tiden. Det är vackert...)

Jag jobbar alltså på en Båt. Som showartist, detta år 2009. Efter Kaosåret (på ett väldigt bra sätt, då..kaos kan vara schysst, om man vågar ge sig hän ;) ..läskigt för kontollfreaks, dock) 2008, har jag nu inträtt i Ordningens År 2009 (oxå på ett bra sätt, inte en Kontrollordning, utan mer lite rytm och stadga, och det är ju bra! Lön VARJE månad! Huh!? Bara en sån sak.. :) Jag jobbar två veckor i sträck på båten och sen är jag leeedig i två veckor. Och nu börjar jag verkligen komma in i rytmen och har ett liv på båten och ett hemma och det är rätt skönt. Dessutom börjar dom två världarna mötas på små punkter, och det är oxå skönt. Det blir lite av ett dubbelliv annars.. Två bubblor. Men nu har bubblorna sakta börjat gå ihop, litegrann iallafall.

Jag är alltså på havet två veckor i månaden, därav namnet på bloggen. Jag har alltid älskat allt som har med hav att göra och det är dessutom en bra metafor för livet, som jag antar att alla förstår.. (Några frågor på det? Inte? Bra! :) Och faktum är att idén till den här bloggen började ta riktig form just på Båten. Det är, som ni nog förstår, ett ganska speciellt liv där..med sina egna utmaningar. T.ex. att man inte kommer därifrån. Ok, man kan kliva av några timmar på förmiddagen i antingen Oslo eller Kiel, men vid 14 går båten igen och då måste man jädrar vara på... Och sen är man där, i detta flytande "palats" av heltäckningsmattor och luftkonditionering och en massa ställen att roa sig på, överallt. Och ett av dom ställena är Showlounge, där jag jobbar och gör två shower per kväll (plus några sångframträdanden under dagtid). Resten av tiden är upp till mig. Och det är intressant att se vad det livet gör med olika människor. Vissa passar det och andra inte. Jag har upptäckt att det faktiskt passar mig. Visst längtar jag hem till Horan då och då; mina vänner, min familj, min hund (vilda Vilda, världens, utan motstycke, sötaste hund, mer om henne en annan gång :) och min Käraste (lånat från norskan, mycket finare än "pojkvän". För övrigt en person som med stor säkerhet kommer dyka upp här framöver, klok och fantastisk som han är, då under namnet Pianopoeten..ha ha ;) men jag har hittat ett sätt att leva på båten som funkar. Jag har tom insett att det är en möjlighet. Framför allt till reflektion. Och eftersom det nästan har blivit en hobby för mig på sistone, efter allt som hänt (se första inlägget i denna blogg) så är det ju strålande timing.

Jag kallar ibland Båten för mitt "Plåtashram". Och på något märkligt sätt är det lite så.. OK, på vissa viktiga punkter skiljer sig ju båten ganska markant från ett indiskt ashram.. Jag tror t.ex inte att ett vanligt ashram brukar servera kött och potatis (ibland varierat med rökt kolja och potatis) till middag. En annan skillnad är väl att dom som vistas i ett riktigt ashram VET att dom är där, I ett ashram alltså. Dom har liksom åkt dit för att vara där, meditera och möta sig själva. I detta fallet är dom allra flesta helt omedvetna om att dom ingår i mitt plåtashram av självreflektion och studier i mänskligt beteende... ;) Men det funkar ändå. Eftersom det är mitt plåtashram och jag därför bestämmer reglerna.. ha ha. :)

Och en viktig aspekt av att vara i någon form av ashram eller retreat (om jag har förstått det rätt) är ju att möta sig själv och att inte fly tystnad och ensamhet. Den där ensamheten som finns i oss alla oavsett hur mycket folk vi omger (distraherar) oss med. Den där ensamheten som jag tror att vi alla måste möta förr eller senare för att verkligen bli vän med oss själva och vila i att vara just det; dom vi är. Och ett av dom bästa sätten att göra det verkar ju vara någon form av meditation. Och där har jag upptäckt att båten är bra! För jag har börjat inse att det är mycket som kan vara meditation, det verkar bara handla om inställning (där har en kille som heter Osho hjälpt till en del-mer om honom en annan gång) Jag är ju förflyttad till en plats jag egentligen inte valt (för att jobba med väldigt roliga saker-platsen kom liksom på köpet), borta från mitt liv hemma med familj och vänner. Jag måste förhålla mig till det som är; funka med mina kollegor på båten och också med mig själv. Självklart kan man då distrahera sig hur mycket som helst, med sällskap, TV, Playstation, shopping (och en massa andra saker som jag inte orkar räkna upp...) Men jag har mer och mer börjar skala bort det där och försöker våga vara närvarande där jag är och med mig själv. Och det är väldigt spännande. Dessutom har jag ju en del tid att använda. Jag har inte en massa vardagssysslor, (som tar en massa tid hemma) som att diska, städa och laga mat. Så plötsligt har jag ingen ursäkt alls för att inte använda tiden till att träna och meditera, tex. Allt blir väldigt tydligt i den begränsade miljön som Båten är och det är väldigt intressant, tycker jag. Lite som ett socialt experiment.. Hur människor förhåller sig till varandra under dom förutsättningarna. Och eftersom livet just nu är lite "experimentverkstad" för mig så passar det utmärkt. Nu vill jag dock framhålla att jag inte går omkring och iakttar alla och mig själv hela tiden, jag försöker bara leva mitt i det och reflektera medan det pågår. Och på Båten kan det såklart lika gärna innebära att vi har en fest för att fira nåns födelsedag och seriöst går in för det valda temat för festen, vilket kan vara så olika saker som "barnkalas" och "playboy". Sånt är viktigt på Båten. (Särskilt för våra ukrainska dansare, som är fantastiska på att fira olika saker. Jag kan meddela att jag aldrig i hela mitt liv blivit så firad på Internationella Kvinnodagen som i år..(har aldrig blivit firad alls, när jag tänker efter) Grattis du är KVINNA! ..Underbart! :) Livet pågår helt enkelt och det är precis som det ska vara.

Och just nu innebär det att jag ska sluta skriva för den här gången och äta upp resten av min frukost som nu gått över i lunch, för att jag kom in i "zonen" (och pratade i telefon däremellan..). Sen ska jag, förhoppningsvis, som det ser ut nu, rensa min garderob och därefter raskt gå vidare med vinden.. Jihaaaaa... Wish me luck...

Ses Snart.

Dagen citat:
"If you want to meet the love of your life, look in the mirror.."
Byron Katie

Kram från Annapanna i Örnnästet i Horan :)

Lilla Anna i Stora Världen

Hej där...
Jag har aldrig velat blogga förut. Har inte riktigt förstått vad det ska vara bra för.. att dela detaljer ur sitt privatliv och lägga ut bilder på sin senaste outfit har inte lockat mig så värst.. ;) (Jag vet inte ens om jag har några ”outfits”, när jag tänker efter) Men nu inser jag att blogga självklart är mycket mer än så och att jag också längtar efter ett sätt att dela mina tankar med världen (ja...några glada själar iallafall?) Eller, så här; jag inser att jag helt enkelt inte kan låta bli. ;) Så här kommer det: Mitt Första Blogginlägg...

Men... eftersom mina nya insikter om livet har en tydlig startpunkt (när hela mitt liv på sätt och vis vändes upp och ner) är det bäst att jag börjar från början och berättar vad som hände:

De sista åren av mitt liv har varit lite omtumlande, skulle man kunna säga... Det skulle kunnat vara den värsta tiden i mitt liv om jag valt att se det så, men istället har det varit den bästa hittills, på något märkligt sätt. Ja, det är sant. Den smärtsammaste, men den bästa. Jag ska strax förklara varför. Men enkelt uttryckt skulle man kunna säga att jag har börjat leva. På riktigt. Självklart levde jag innan också, men inte riktigt lika närvarande. Utan typ lite mer med ”handbromsen på”, i alla fall mycket av tiden, har jag insett nu efteråt. Och att försöka leva närvarande är den största utmaningen jag gett mig på. Men den mest spännande. För livet pågår. (Tack F för ett underbart uttryck!) Hela tiden, faktiskt. Men det är väldigt lätt att tänka ”ska bara först” eller leva lite ”så länge” i väntan på att ”det riktiga livet ska börja” när man liksom har ”fått allt på plats”. Grejjen är ju bara att det pågår…NU. Och nu, efter de senaste årens omvälvningar så deltar jag i det på ett helt annat sätt. Här och nu. Carpe diem.

Man kan säga att allt brakade loss en dag i oktober 2007. Det var dagen då mitt korta äktenskap tog slut. Vi var bara gifta i ett och ett halvt år, men tillsammans i nästan åtta. Mitt hittills längsta och definitivt mest seriösa förhållande, som jag satsade allt på. Jag bestämde mig för att det var VI, som jag trodde att ”man måste”. Denna känsla började av nån anledning infinna sig ungefär när jag passerade 30-strecket och hade några ganska långa förhållanden bakom mig, som jag, efter två-tre år ofelbart lämnade bakom mig, för att hitta ”den rätte”. Jag ville hellre vara fri än att vara med nån i en halvmessyr och så länge jag ”hade tid på mig” (=var under 30) så var det lugnt.. Sen kom 30-års krisen krypande och jag började gradvis ändra värderingar utan att jag egentligen märkte det själv. Nån dittills osynlig prägling började göra sig påmind och fick mig att känna att ”nu får jag väl ändå sluta leta”, för ”gräset är minsann inte grönare”…”väx upp!” Och liknande saker… När jag sen träffade min man blev jag väldigt kär också och eftersom han är ett kap (ja, det tycker jag fortfarande på många sätt, även om vi inte ska leva ihop ;) så kändes allt självklart. Det var vi. Här var han som jag ”väntat” på. Och det kändes verkligen så. Men jag tror, att om man ”tvingar” en redan förutbestämd (om än omedveten) plan på ett förhållande (så att man plötsligt inte riktig är i nuet längre utan fokuserar på att detta är det ”riktiga förhållandet”, det-som ska-motsvara-alla-förväntningar-och-som-måste hålla-för-alltid-för-nu-har-jag-ju-kommit-till-den-fasen-i-livet) så dödar det sakta livet i relationen. Det är som om man slutar se varandra på riktigt. Det blir ”för farligt” att utmana relationen. Det viktigaste blir att den håller. Inte att vara närvarande i den… Vi hjälptes åt att fastna i våra roller, och min var (har jag insett efteråt) bland annat att lägga en massa förväntningar på relationen; ”koncept” om hur den skulle vara. Hur livet skulle vara. Koncept om i vilken ordning allt ska ske och i vilken ålder.. ”Vad man ska ha uppnått när”, och såna sköna grejer. Ett tips: Det funkar inte. Inte egentligen. (Även om det är en välkänd och beprövad strategi i vårt prestationsinriktade samhälle av idag…) Att sitta fast i huvudet och försöka få livet att passa in i en sorts ”fördesignad” form är ganska meningslöst (och faktiskt skittråkigt i längden-i alla fall enligt mig). Men vi har alla våra små strategier för att ta oss an livet och en av mina har definitivt varit Kontroll.. Joraåsåattaåedevettu…

Men innerst inne har jag nog alltid vetat att jag inte vill leva så, liksom min numera före detta man, och därför gick det som det gick. Men vi gjorde vårt allra bästa för att först ”leva upp till myten” och göra det vi verkligen trodde att vi ville: nämligen gifta oss och bilda familj (ja, och kanske skaffa hus däremellan). Allt enligt mallen. (Här vill jag bara passa på att inflika att vår Bröllopsdag var en av dom vackraste dagar jag upplevt. Och det är fortfarande det bästa bröllop jag upplevt.. ha ha. Då var vi så klart inte medvetna om allt det här och vi ville verkligen göra precis det vi gjorde då och det var en dag full av kärlek. TACK alla ni som var med. Det var fantastiskt och precis som det skulle vara då och ingen av oss ångrar det en sekund.). Men…mitt (och min mans) Sanna Jag (ni vet den där lilla kärnan i en, vars röst heter intuition, som man så lätt tystar och kompromissar bort i sin strävan att passa in) orkade inte hålla klaffen längre, utan började göra sig hörd. Så en höstdag, 2007 satte sig min ex-man ner vid vårt matbord och uttalade dom klassiska orden ”vi måste prata”… Och det konstiga är att det första jag kände när han sa att han ville göra slut (skiljas i vårt fall) var: Frihet. Det liksom svindlade och det var som om fönstret slagits upp och en frisk vind blåste rakt genom rummet. Blåste bort spindelväven och förstelningen mellan oss. Det var som att stå på en hög klippa och titta ner i avgrunden med vinden blåsande runt öronen och en hissnande känsla i magen. Detta var Sant. Men också: Detta är jävligt LÄSKIGT! För det andra jag kände var: Rädsla. Mitt överaktiva intellekt hade nu hunnit vakna (det blev av nån anledning en aning överrumplat av hela grejjen) och slog till med full kraft: ”Katastrof”, sa det. ”Herregud, det här får ju inte hända; KAN inte hända mig. Det är ju det här jag har försökt skydda mig mot genom att vidta alla försiktighetsåtgärder. Alla SKYDD jag byggt upp i alla ÅR! Och ursäkta men allt jävla JOBB! (påpekade mitt intellekt) Jag får inte bli lämnad! (Paus) I den här ÅLDERN”. Nästa tanke: Över. Gammal. Och: Barnlös. Som ett mantra jag och min vän skojat om. Det mest tragiska en kvinna kan råka ut för. Över. Gammal. Och BARNLÖS: Vilket ÖDE. Vilket OERHÖRT misslyckande. Det märkliga i det här sammanhanget var att det hela tiden var jag som ville vänta med den saken. Barn alltså. Som av någon anledning inte var redo. Men detta dök plötsligt upp som en ”issue”. Barn. Som varje sund kvinna (särsklit över 30) BORDE VILJA HA. Det får ju inte ”missas”. Det var ju nästa ”box” jag skulle ”checka av”.

Rädslan slog till. Nu är det kört, tänkte mitt huvud.. Och sen kom övergivenhet och ilska och sist sorg. Och dom hängde jag med ett tag och vi gick några varv. Och det var självklart helt nödvändigt. För det är sorgligt att inse att man faktiskt inte ska leva med någon som man samtidigt älskar, Men det var var också OK, för mitt i allt detta satt mitt Sanna Jag (min kärna, vars röst är Intuition, om ni minns) längst in i mig och… log. Log. ☺ För att det visste att detta var Sanningen. Den gjorde ont. Men det var skönt för den KÄNDES. Och det var väldigt, väldigt skönt att känna nåt på riktigt igen, efter det senaste årets gråa apatifilt. Det kändes rent och sant. Smärsamt men levande. Och det kändes bra.

En väldig klok kvinna (hon heter Byron Katie) har sagt att det där som värker i hjärtat och som vi ofta är så rädda för att känna så att vi flyr eller stänger av…”det är bara Kärlek”. Och det tror jag verkligen. Så även om det gör ont (ibland väldigt ont), för att någon går eller inte alltid kan vara hos oss, så är det inte farligt ;)…för det är ”bara” kärlek.. Och det dör vi inte av.. Det lever vi av! Det är vad vi ÄR ☺ (Den där kärnan igen…jag tror den består av det.. Kärlek)

I den stunden jag förstod att jag var på egen hand och att jag inte hade en aning om hur resten av mitt liv skulle gestalta sig, så vaknade jag. Jag var tvungen. Smärtan väckte mig. Och sen dess har jag mestadels varit i stort sett klarvaken och har hittills haft en rätt spännande åktur måste jag säga. ☺

Ja… Så är det i alla fall och nu har jag efter ett och ett halvt år på egen hand och genom diverse erfarenheter mött så många inspirerande människor och tankar att jag bubblar av dom. Så jag tänkte: varför inte dela med mig så här? (Dom som känner mig vet att jag för det mesta har svårt att hålla klaffen… ;)

Det är nämligen också så att jag har börjat uppfatta en sorts förändring i atmosfären.. I stämningen. Nåt är på gång. Och jag tror det skulle kunna vara det som vissa har kallat ett ”paradigmskifte”. Ett skifte i hela mänsklighetens energi och inriktning. Så mycket händer runtomkring mig just nu som ger mig den känslan, både i min nära omgivning och i världen. Jag ser och känner det i allt från beslut mina modiga och fantastiska vänner och närstående tar, till presidentvalet i USA i november förra året. I en massa magiska små och stora synkronisiteter och möten hela tiden. En otroligt spännande förändring är på väg och jag tror att vi alla är en del av den och att vi kan påverka vad som händer. Helt enkelt genom hur vi tänker och handlar i våra egna liv. I varje ögonblick. Och att inse det är stort och något jag verkligen vill dela med alla jag kan. För jag tror att vi kan göra en skillnad, bara genom vår egen inställning. Så du kan börja förändra världen här och nu. Genom ett litet skifte i din inställning. Det har redan börjat. Bara genom att du har lyckats läsa ända hit och kanske funderar på vad jag menar… ha ha..;)

Jag har inga färdiga svar, men jag har frågor och funderingar och hyfsat mycket nyfikenhet. Och det vore underbart att få dela den med fler. Små och stora saker. Triviala vardagsfunderingar och omvälvande insikter. Jag har ingen aning… Vill bara se om jag vågar. Vågar fundera högt… ;) Så jag hoppas vi ses snart igen. Här på min blogg eller nån annanstans i den här mysteriska och fantastiska världen. Detta är bara början.. ”And the road goes on…”

Dagens citat:
”Life is not a problem to be solved,
it is a mystery to be lived and enjoyed”
Osho

Dagens tribute: Liz Gilbert! You rule, girl!

Peace ;)
(and, of course, Love :)

Anna