Hej där...
Jag har aldrig velat blogga förut. Har inte riktigt förstått vad det ska vara bra för.. att dela detaljer ur sitt privatliv och lägga ut bilder på sin senaste outfit har inte lockat mig så värst.. ;) (Jag vet inte ens om jag har några ”outfits”, när jag tänker efter) Men nu inser jag att blogga självklart är mycket mer än så och att jag också längtar efter ett sätt att dela mina tankar med världen (ja...några glada själar iallafall?) Eller, så här; jag inser att jag helt enkelt inte kan låta bli. ;) Så här kommer det: Mitt Första Blogginlägg...
Men... eftersom mina nya insikter om livet har en tydlig startpunkt (när hela mitt liv på sätt och vis vändes upp och ner) är det bäst att jag börjar från början och berättar vad som hände:
De sista åren av mitt liv har varit lite omtumlande, skulle man kunna säga... Det skulle kunnat vara den värsta tiden i mitt liv om jag valt att se det så, men istället har det varit den bästa hittills, på något märkligt sätt. Ja, det är sant. Den smärtsammaste, men den bästa. Jag ska strax förklara varför. Men enkelt uttryckt skulle man kunna säga att jag har börjat leva. På riktigt. Självklart levde jag innan också, men inte riktigt lika närvarande. Utan typ lite mer med ”handbromsen på”, i alla fall mycket av tiden, har jag insett nu efteråt. Och att försöka leva närvarande är den största utmaningen jag gett mig på. Men den mest spännande. För livet pågår. (Tack F för ett underbart uttryck!) Hela tiden, faktiskt. Men det är väldigt lätt att tänka ”ska bara först” eller leva lite ”så länge” i väntan på att ”det riktiga livet ska börja” när man liksom har ”fått allt på plats”. Grejjen är ju bara att det pågår…NU. Och nu, efter de senaste årens omvälvningar så deltar jag i det på ett helt annat sätt. Här och nu. Carpe diem.
Man kan säga att allt brakade loss en dag i oktober 2007. Det var dagen då mitt korta äktenskap tog slut. Vi var bara gifta i ett och ett halvt år, men tillsammans i nästan åtta. Mitt hittills längsta och definitivt mest seriösa förhållande, som jag satsade allt på. Jag bestämde mig för att det var VI, som jag trodde att ”man måste”. Denna känsla började av nån anledning infinna sig ungefär när jag passerade 30-strecket och hade några ganska långa förhållanden bakom mig, som jag, efter två-tre år ofelbart lämnade bakom mig, för att hitta ”den rätte”. Jag ville hellre vara fri än att vara med nån i en halvmessyr och så länge jag ”hade tid på mig” (=var under 30) så var det lugnt.. Sen kom 30-års krisen krypande och jag började gradvis ändra värderingar utan att jag egentligen märkte det själv. Nån dittills osynlig prägling började göra sig påmind och fick mig att känna att ”nu får jag väl ändå sluta leta”, för ”gräset är minsann inte grönare”…”väx upp!” Och liknande saker… När jag sen träffade min man blev jag väldigt kär också och eftersom han är ett kap (ja, det tycker jag fortfarande på många sätt, även om vi inte ska leva ihop ;) så kändes allt självklart. Det var vi. Här var han som jag ”väntat” på. Och det kändes verkligen så. Men jag tror, att om man ”tvingar” en redan förutbestämd (om än omedveten) plan på ett förhållande (så att man plötsligt inte riktig är i nuet längre utan fokuserar på att detta är det ”riktiga förhållandet”, det-som ska-motsvara-alla-förväntningar-och-som-måste hålla-för-alltid-för-nu-har-jag-ju-kommit-till-den-fasen-i-livet) så dödar det sakta livet i relationen. Det är som om man slutar se varandra på riktigt. Det blir ”för farligt” att utmana relationen. Det viktigaste blir att den håller. Inte att vara närvarande i den… Vi hjälptes åt att fastna i våra roller, och min var (har jag insett efteråt) bland annat att lägga en massa förväntningar på relationen; ”koncept” om hur den skulle vara. Hur livet skulle vara. Koncept om i vilken ordning allt ska ske och i vilken ålder.. ”Vad man ska ha uppnått när”, och såna sköna grejer. Ett tips: Det funkar inte. Inte egentligen. (Även om det är en välkänd och beprövad strategi i vårt prestationsinriktade samhälle av idag…) Att sitta fast i huvudet och försöka få livet att passa in i en sorts ”fördesignad” form är ganska meningslöst (och faktiskt skittråkigt i längden-i alla fall enligt mig). Men vi har alla våra små strategier för att ta oss an livet och en av mina har definitivt varit Kontroll.. Joraåsåattaåedevettu…
Men innerst inne har jag nog alltid vetat att jag inte vill leva så, liksom min numera före detta man, och därför gick det som det gick. Men vi gjorde vårt allra bästa för att först ”leva upp till myten” och göra det vi verkligen trodde att vi ville: nämligen gifta oss och bilda familj (ja, och kanske skaffa hus däremellan). Allt enligt mallen. (Här vill jag bara passa på att inflika att vår Bröllopsdag var en av dom vackraste dagar jag upplevt. Och det är fortfarande det bästa bröllop jag upplevt.. ha ha. Då var vi så klart inte medvetna om allt det här och vi ville verkligen göra precis det vi gjorde då och det var en dag full av kärlek. TACK alla ni som var med. Det var fantastiskt och precis som det skulle vara då och ingen av oss ångrar det en sekund.). Men…mitt (och min mans) Sanna Jag (ni vet den där lilla kärnan i en, vars röst heter intuition, som man så lätt tystar och kompromissar bort i sin strävan att passa in) orkade inte hålla klaffen längre, utan började göra sig hörd. Så en höstdag, 2007 satte sig min ex-man ner vid vårt matbord och uttalade dom klassiska orden ”vi måste prata”… Och det konstiga är att det första jag kände när han sa att han ville göra slut (skiljas i vårt fall) var: Frihet. Det liksom svindlade och det var som om fönstret slagits upp och en frisk vind blåste rakt genom rummet. Blåste bort spindelväven och förstelningen mellan oss. Det var som att stå på en hög klippa och titta ner i avgrunden med vinden blåsande runt öronen och en hissnande känsla i magen. Detta var Sant. Men också: Detta är jävligt LÄSKIGT! För det andra jag kände var: Rädsla. Mitt överaktiva intellekt hade nu hunnit vakna (det blev av nån anledning en aning överrumplat av hela grejjen) och slog till med full kraft: ”Katastrof”, sa det. ”Herregud, det här får ju inte hända; KAN inte hända mig. Det är ju det här jag har försökt skydda mig mot genom att vidta alla försiktighetsåtgärder. Alla SKYDD jag byggt upp i alla ÅR! Och ursäkta men allt jävla JOBB! (påpekade mitt intellekt) Jag får inte bli lämnad! (Paus) I den här ÅLDERN”. Nästa tanke: Över. Gammal. Och: Barnlös. Som ett mantra jag och min vän skojat om. Det mest tragiska en kvinna kan råka ut för. Över. Gammal. Och BARNLÖS: Vilket ÖDE. Vilket OERHÖRT misslyckande. Det märkliga i det här sammanhanget var att det hela tiden var jag som ville vänta med den saken. Barn alltså. Som av någon anledning inte var redo. Men detta dök plötsligt upp som en ”issue”. Barn. Som varje sund kvinna (särsklit över 30) BORDE VILJA HA. Det får ju inte ”missas”. Det var ju nästa ”box” jag skulle ”checka av”.
Rädslan slog till. Nu är det kört, tänkte mitt huvud.. Och sen kom övergivenhet och ilska och sist sorg. Och dom hängde jag med ett tag och vi gick några varv. Och det var självklart helt nödvändigt. För det är sorgligt att inse att man faktiskt inte ska leva med någon som man samtidigt älskar, Men det var var också OK, för mitt i allt detta satt mitt Sanna Jag (min kärna, vars röst är Intuition, om ni minns) längst in i mig och… log. Log. ☺ För att det visste att detta var Sanningen. Den gjorde ont. Men det var skönt för den KÄNDES. Och det var väldigt, väldigt skönt att känna nåt på riktigt igen, efter det senaste årets gråa apatifilt. Det kändes rent och sant. Smärsamt men levande. Och det kändes bra.
En väldig klok kvinna (hon heter Byron Katie) har sagt att det där som värker i hjärtat och som vi ofta är så rädda för att känna så att vi flyr eller stänger av…”det är bara Kärlek”. Och det tror jag verkligen. Så även om det gör ont (ibland väldigt ont), för att någon går eller inte alltid kan vara hos oss, så är det inte farligt ;)…för det är ”bara” kärlek.. Och det dör vi inte av.. Det lever vi av! Det är vad vi ÄR ☺ (Den där kärnan igen…jag tror den består av det.. Kärlek)
I den stunden jag förstod att jag var på egen hand och att jag inte hade en aning om hur resten av mitt liv skulle gestalta sig, så vaknade jag. Jag var tvungen. Smärtan väckte mig. Och sen dess har jag mestadels varit i stort sett klarvaken och har hittills haft en rätt spännande åktur måste jag säga. ☺
Ja… Så är det i alla fall och nu har jag efter ett och ett halvt år på egen hand och genom diverse erfarenheter mött så många inspirerande människor och tankar att jag bubblar av dom. Så jag tänkte: varför inte dela med mig så här? (Dom som känner mig vet att jag för det mesta har svårt att hålla klaffen… ;)
Det är nämligen också så att jag har börjat uppfatta en sorts förändring i atmosfären.. I stämningen. Nåt är på gång. Och jag tror det skulle kunna vara det som vissa har kallat ett ”paradigmskifte”. Ett skifte i hela mänsklighetens energi och inriktning. Så mycket händer runtomkring mig just nu som ger mig den känslan, både i min nära omgivning och i världen. Jag ser och känner det i allt från beslut mina modiga och fantastiska vänner och närstående tar, till presidentvalet i USA i november förra året. I en massa magiska små och stora synkronisiteter och möten hela tiden. En otroligt spännande förändring är på väg och jag tror att vi alla är en del av den och att vi kan påverka vad som händer. Helt enkelt genom hur vi tänker och handlar i våra egna liv. I varje ögonblick. Och att inse det är stort och något jag verkligen vill dela med alla jag kan. För jag tror att vi kan göra en skillnad, bara genom vår egen inställning. Så du kan börja förändra världen här och nu. Genom ett litet skifte i din inställning. Det har redan börjat. Bara genom att du har lyckats läsa ända hit och kanske funderar på vad jag menar… ha ha..;)
Jag har inga färdiga svar, men jag har frågor och funderingar och hyfsat mycket nyfikenhet. Och det vore underbart att få dela den med fler. Små och stora saker. Triviala vardagsfunderingar och omvälvande insikter. Jag har ingen aning… Vill bara se om jag vågar. Vågar fundera högt… ;) Så jag hoppas vi ses snart igen. Här på min blogg eller nån annanstans i den här mysteriska och fantastiska världen. Detta är bara början.. ”And the road goes on…”
Dagens citat:
”Life is not a problem to be solved,
it is a mystery to be lived and enjoyed”
Osho
Dagens tribute: Liz Gilbert! You rule, girl!
Peace ;)
(and, of course, Love :)
Anna
