Fööödelsedaaag!

Tja!

Då vart man ännu ett år äldre. :) Tack alla finingar som grattat mig under dan! Facebook är ändå väldigt trevligt! ;)

Skön dag! Den började med sovmorgon och frukost på sängen av min älskade och en lång mysmorgon i runda sängen. Sen en långpromenad med Vilda på Långholmen i blek, vacker vintersol. Och nu börjar det dra ihop sig till dusch och fix. Snart är älsklingen tillbaka från rep och då blir det coctail på Orangeriet var det tänkt. Sen premiärvisning av min fölsedagsDVD: Eat Pray Love och nåt kul att äta som man kan ta med sig hem. Och så lite fint fölsedagsvin till det från familjen. Känns som ett soft och bra upplägg, tycker jag. En skönt kombo av lyx och mys..Passar mig perfekt idag! Efter förra årets galafest är det ganska skönt att inte fylla jämt och bara få softa lite. Och tajmat nog så är älsklingsVilda i stan och min älskling ledig. :) What could be better?

Annars tänkte jag på min bloggtext igår. Jag läste igenom den igen och kände den där känslan.."har jag skrivit för mycket nu?". Precis det där jag pratade om igår. Att blotta sig för mycket. Samtidigt som jag fått så fina kommentarer som fått mig att känna att det jag skriver om kanske inte är helt oviktigt och att det finns en poäng med att dela med mig av det jag upplever just nu.. "Hoppas inte jag verkar helt tragisk", tänkte jag ändå.. ;) Och det känner jag att jag vill framhålla; att även om det känns precis som jag skriver; att det finns stunder när det känns lite ensamt att vara en av dom få i sin omgivning som på vissa sätt vikit av från allfartsvägen så är det samtidigt lika ofta spännande och härligt att ha vågat bryta med en del livsmönster som jag faktiskt har fått prova och insett att jag inte vill ha. Jag vet hur det är att tex sitta fast i en osann relation och inte veta hur man ska våga bryta sig loss av rädsla för att utmana "konceptet" och för att allt ska rasa. Jag vet hur laddat det är att utmana allt det där invanda när man sitter mitt i det och känna sig maktlös inför alla krav och förväntningar, både från sig själv och omgivningen. Och jag är, trots den just nu ganska utmanande livsfasen jag är i, där allt liksom är väldigt öppet, så GLAD för att jag är på andra sidan om det där uppbrottet. Jag säger det igen: Tack M, för ditt mod. Tack för att jag fick vara den som blev lämnad och slapp Ansvaret och Skulden. (Jag har varit den som lämnat förut, så jag vet hur det kan kännas.) Och jag är glad över att mitt liv är så öppet. Glad över att jag vågat möta mig själv och börja rensa bort gamla hämmande mönster som bara hindrar mig i mitt liv. Glad över att jag fått gåvan att upptäcka att det mötet inte är så farligt som man tror, utan kan vara det största äventyret man kan ge sig ut på som människa. Att segla dom inre farvattnen... Det är en fantastisk känsla att vara fri. Att börja stå upp för sig själv och försöka leva sant. Även om det betyder att man kanske hamnar lite "utanför mallen". Det är spännande att försöka trampa upp sina egna stigar och inte bara vanemässigt följa den mest upptrampade som "alla andra tar". Iallafall att börja ifrågasätta lite. Det är ju inget fel i att ta den upptrampade vägen om man VILL det. Och egentligen finns det väl lika många stigar som människor. ;) Det viktigaste är väl helt enkelt att man själv väljer sin väg, känner jag... Och det är rätt spännande att inte riktigt veta hur min ser ut för tillfället..

Spännande och läskigt. Lätt och tungt. Upp och ner. Ljust och Mörkt. Lustfyllt och Frustrerande. Helt enkelt: Väldigt Otråkigt. ;)

Och just idag är en väldigt otråkig och skön dag. Och nu kom älsklingen hem och börjar korka upp fölsedagsvinet i köket.. Mycket bra initiativ, tycker jag.

See ya!

Puss och kram

23 februari 2011

Nämen hejsan!

Det var inte igår. Eller förrgår. Jag skriver blogg igen! Och i en ny.

Nytt år. Nytt kapitel. Ny blogg.

Dagen innan jag återigen fyller år. Ett år efter min 40ionde födelsedag är det dax igen. Det har kliat i fingrarna och själen ett tag och nu var det dax.

Creating Anasha. Anasha Creations. Becoming Anasha. Jag är Anasha. Namnet jag fick på ett mystiskt och fantastiskt sätt och som jag långsamt växer in i. En symbol för den jag vill vara. En affirmation: Jag lever som den jag vill vara.

Nånting fick mig att börja skriva igen. Länge hade jag inte minsta lust. Vad har jag att dela med mig av? Jag ville inte. Det var för privat. Jag har helt enkelt ett motstånd mot att blotta mig. Beundrar, som tidigare sagt i min förra blogg, människor som verkligen vågar blotta sig och bjussa på sin felbarhet. Själv har jag ett livs träning i att gömma mig bakom dimmridåer.. Jag menar inte att göra det. Det är total autopilot. Men från den stunden mitt omsorgsfulla livsbygge krackelerade och rasade i och med Mitt Stora Uppbrott i oktober 2007 så har jag bit för bit börjat nedmonteringen av alla mina skyddslager och omedvetna tricks. Och att skriva här och försöka vara ärlig, (utan att bli helt privat, för det tror jag inte är meningen) är ett sätt för mig att gradvis fortsätta skala. För jag är så jävla trött på fasader. Samtidigt som jag älskar mystik och har ett behov av att vara hemlig. Men hur går det ihop? Kan man vara ärlig och lite hemlig samtidigt? Det har jag faktiskt, fram till denna sekund, aldrig tänkt på...Hmmm..intressant. Svar: Ja, det tror jag. Att vara ärlig är ju inte samma sak som att fläka ut sig själv och varenda detalj i sitt liv.. utan att vara ärlig i det man faktiskt säger och gör och det man väljer att dela. Ärlig även om sin hemlighetsfullhet.. ;) Men som övning provar jag att bjuda på dom bitar i mitt liv som en del av mig dömer. Lite i taget...

Hur som helst. Vad denna lilla blogg kanske ska handla om är sökandet efter mitt syfte med att vara här just nu. Helt klart är att jag, genom livets mystiska krafter, just nu är inne i en gigantisk omdaningsfas i mitt liv. På Alla Plan. Och att det rätt ofta är Skitjobbigt! Läskigt. Utmanande. Osäkert. Tröttsamt. Men också Spännande. Fascinerande. Lustfyllt. Och en massa andra saker. Jag börjar inse att jag inte alls skulle följa den där snitslade banan jag trodde jag skulle. Jag börjar inse att jag är Fröken Bakvänd. Gör allt i "fel" ordning. Det folk brukar göra i 20-års åldern, börjar jag fundera på att göra nu. Min karriär har inte alls följt den "normala" utvecklingen, utan slingrat sig lite hit och dit. Med resultatet att jag har prövat på massor av olika saker och nu sitter med en stor låda full med kul verktyg och byggdelar, men inte riktigt vet hur jag ska sätta ihop dom.. Jag har insett att jag utbildade mig till nåt annat är jag trodde. Det känns som jag "skrev under" ett "kontrakt" där jag missade att läsa det finstilta som kunde talat om vad yrkestiteln "musikalartist" egentligen var i Sverige. (Uttrycket "triple threat" fanns inte med då..inte skådespelerska heller.. ;) Allt det där blir ju bättre och bättre och genreöverskridandet ökar hela tiden, men för mig har det också handlat om att jag länge försökt passa in i en mall som jag inte ens vill vara i...inte passar i. Och DET har ju verkligen inget med branschen att göra men desto mer med mig. Icke desto mindre har det ju lett till att jag tex klivit in på en och annan audition och desperat försökt vara ett päron när jag egentligen är ett äpple. Om ni hajjar? Med resultatet att jag liksom blev varken eller.. Och dessutom omedvetet försökt att skydda mig från det smärtsamma i att bli bedömd, genom att liksom "dra ner" skyddshöljet runt mig. En sorts filter som mildrar slaget, men som har som sidoeffekt att min egen utstrålning och närvaro blir förvanskad och försvagad. Rätt synd med tanke på att det är just dom egenskaperna man verkligen behöver på en audition. På scenen! Och det som är smärtsammast är att jag ju har svikit mig själv varje gång det blivit så, men samtidigt inte gjort det medvetet och därför inte vetat hur jag ska sluta göra det....

Så nu står jag här och börjar så smått klura ut vad jag INTE vill vara. Frågan är vem ÄR jag? Och vem VILL jag VARA.. ( känns helt ok att fråga sig det när man är 40.. Är det bara jag som trodde att det mer tillhörde tonåren, eller möjligen 20-åren? ;) Grejen är ju att allt verkar bli mycket tydligare om man inte bara reser FRÅN nåt utan också TILL: Och det är där jag fortfarande är lite lost. Jag har små fina ledtrådar som känns väldigt bra. Som min lilla föreställning "Det som håller oss vid liv". Att ha fått ihop min första egna föreställning och få stå på en scen och prata om nåt som berör mig är en fantastisk känsla. Och det är en början. Grejen är väl att ha tillit och tålamod nog att vänta in fortsättningen.

Tillit till att jag ÄR på rätt plats och att allt detta obegripliga och ofta smärtsamma jag gått igenom har ett syfte. Att det kan få vara till nån nytta..för mig själv och andra. Tillit till att allt detta har danat mig till en uppgift som känns meningsfull. Både på och utanför scenen. Tillit till att jag inte missar nåt, utan är precis där jag ska vara. Ja, jag vill ha en meeeeening med allt. (Förlåt, men det är dit jag kommit i min utveckling. Vet inte om det är möjligt, men det känns som det skulle hjälpa lite..)

Min utmaning nu är just det. Tillit. Och Tålamod. Och Mod. Mod att vara Här. Och Den jag Är. Och att inte döma min situation bara för att den inte är riktigt vad man kunde förvänta sig. Jag har tydligen svängt av från allfartsvägen. Klivit utanför boxen . Iallafall är det så det känns, utan att bli för pretentiös. Det liv jag lever nu känns lite på tvärs mot det gängse, i min ålder.. Hade jag varit i 20-års åldern , inte alls, eller tom i början av 30-åren.... Men i 40-års åldern? Kanske bara är i mitt huvud men det finns stunder när det känns ganska ensamt att bo i en etta på söder utan man och barn och liksom hänga lite fritt..I DEN HÄR ÅLDERN.. Samtidigt är det ju en fantastisk känsla, för jag har insett hur viktigt frihet är för mig och att det kanske inte är nåt fel med det. Och att möjligheten finns att jag faktiskt ska leva på ett annat vis och göra nytta så.. Men det är dubbelt, för det gamla konceptet hänger i. Det som säger att man i den här åldern helt enkelt SKA (ha) stadga(t) sig och helst reproducera(t) sig och att om man inte gör (gjort) det så är man rätt meningslös.. Jag tror jag hänger nånstans i mitten just nu och pendlar.. Meningslös...Meningsfull...Meningslös...Meningsfull...Vi får se vem som vinner.. ;)

Ja, ja... Nu har jag inte tid att sitta här och filososfera mera. Jag har sjukt mycket att göra. Detta är andra dan på flera veckor som jag har tid med min egen verksamhet. Med effekten att det som förut kändes lite tungt, att sätta mig framför datorn, tex, och sätta igång, nu känns så HÄRLIGT! MIN tid! Och det är ju verkligen en känsla att vara tacksam för! :) Framsteg!

Nu ska här promotas "Det som håller oss vid liv" och en massa annat, så det står härlig till. Ha en underbar dag! Det tänker jag ha. :)

Ses snart!

Kram

från

Anasha

Beautiful Stockholm

Prokrastinera mera... Hej vad det går!

Jag har suttit halva dan och jobbat framför datorn. I världens finaste vårväder! SUCK. Så till slut tog jag mig iallafall ner till Frapino runt hörnet för att fortsätta hålla på där. Byta utsikt åtminstone. Ta en latte. Och då fick jag plötsligt inspiration till en blogg! (Eller så är det bara en släng av prokrastination..) För egentligen ska jag sitta här och fixa med fest. Och det är kul, men tar lite tid. Och så satt jag här och såg ut över övergångsstället jag alltid korsar när lilla Vilda är i stan. När vi ska promenera på Långholmen. Och nu ser man kvällssolen gå ner mellan träden ovanför Lasse i parken och det är så vackert.. Det är nåt med det här stället. Just här, där den Vackra Västerbron precis ska sätta av över vattnet. Det öppnar upp. Ger en känsla av rymd och flykt. Och ett väldigt speciellt ljus. Det finns fler såna platser. Lite paradoxala. Som jag alltid blir lite drabbad av mitt i allt. Nåt med ljuset... Som Brunnsparken i Göteborg. Vet inte vad det är, men den platsen har nåt magiskt över sig nästan i alla väder och alla tider på dygnet. Men särskilt på eftermiddagen, om man står ungefär framför Palce ingång och tittar ner mot vattnet, över alla broarna. Jag är ju barn till en konstnär, och nåt har väl fastnat. Jag drabbas av vyer och ljus. Himlar.

Fortfarande sker det i stort sett VARJE gång jag åker över Västerbron. Vilken tid på dygnet som helst, vilken årstid som helst, i alla ljus. Det är en magisk vy, tycker jag. Vilken jävla stad! ...Tänker jag varje gång 4:ans buss stävar upp mot brokrönet och jag blickar ut över vyn över vattnet och stan. (Så det är ett hett tips för alla som kommer hit på besök. Kolla in utsikten från Västerbron. To get that real Stockholmfeeling!)

Staden Stockholm. Den är absurd på sina ställen. Absurt vacker.. Och det är därför jag älskar att bo här. Bland annat. Trots konformitet och en viss trendängslighet som får en att längta till Berlin eller Köpenhamn ibland.. (Och alltid till NY! ;) Trots den lite duktiga ytan. För jag vet vad som döljer sig under den och jag älskar att bo i en stad som är så nära naturen, som nästan är lika mycket vatten och träd som hus.. Traska 10 minuter från sin lägenhet och kunna bada.. Mitt i stan. Det är coolt! Och så jävla vackert..

Och därför sitter jag här och svamlar istället för att göra nytta.

Men nu kan jag inte skylla på Stockholms skönhet längre. Nu får jag inte prokrastinera mera.

Men vi hörs! Snart! Hoppas jag. :)

Kram

Another day another little blog

Bla bla bloggga

Jag övar mig i att bara skriva. För jag tycker det är lite svårt. Mitt gamla jag vill gärna styra och lägga till rätta. Och det är jag trött på. Samtidigt som jag inte tror det är helt bra att dela med sig av precis allt. Varför skulle man det? (I vill nån verkligen läsa..?) Hela den här vågen av bloggande och att inget verkar få vara privat eller heligt längre tror jag kommer får en motrörelse förr eller senare. Jag tror det finns en gräns för hur mycket vi vill vända ut och in på oss själva.

Jag beundrar som sagt människor som Mia Skäringer som vågar och orkar blotta sig så mycket som hon gjorde i sin blogg. Det ÄR otroligt befriande att få ta del av andras vardag på det ärliga sättet. Speciellt när det är så där rakt upp och ner och ofixat. Man känner att kan inte är ensam i sin skraltighet. När man inte riktigt får ihop det i vardagen..och det är skönt och jäkligt viktigt!

Men jag tror det tär lite att skriva sådär. Eller mycket. Mia orkade i 3 månder. Första gången. Och sen 3 till. Jag förstår det.

Jag skriver ändå blogg för att jag vill dela mina tankar och ibland en del av min vardag med dom som vill läsa. Jag skriver för att jag har varit med om nåt som jag har en känsla av att jag ska dela med omvärlden. Insikter som jag har på känn att andra kan ha nytta av. Och för att jag har gjort val som kan vara läskiga att göra och då är det kanske skönt att inse att det finns fler som inte väljer "som alla andra" och att det funkar. På sätt och vis inga stora saker, men det är väl just det. Det är kanske så vi kan hjälpa världen allihop. Genom små insikter och genom att dela dom med andra. Genom att vara oss själva så mycket vi kan och visa vilka vi är, med fel och brister och alltihop. Så att vi kan bli påminda om och om igen om att vi inte är ensamma. Och att vi är här för att hjälpa varandra. Att växa.

Så jag försöker. En del vill jag behålla för mig själv, men vissa saker vill jag dela. Jag vill inte predika eller tala om "hur det ska va", för det vet inte jag. Jag vet bara vad jag varit med om och vad jag tror. Och jag tror att det finns vissa eviga värden som vi behöver påminnas om, ganska ofta. Som att vi på det djupaste planet är ett, att vi är delar av samma helhet, samma energi, bara med olika vibrationer. Och den insiken leder, för mig, till den gyllene regeln om att vilja behandla andra som du själv vill bli behandlad och att allt du gör mot andra gör du i förlängningen mot dig själv. Det gäller även vår planet. Det vi gör mot Moder Jord, påverkar i slutändan oss själva.

Det känns som om vi, som mänsklighet, så sakteliga börjar inse detta: Att vi är en del av en mycket större helhet och att allt vi gör mot varandra och vår jord får konsekvenser. Och att vi måste börja ta ansvar för vår lilla bit och att det är en bra början. Det gör faktiskt skillnad! För ärligt talat, om vi ALLA på våra små vis i våra "små" liv, börjar ta ansvar för vår lilla bit, så har vi ju till slut täckt in hela lapptäcket och det kommer definitivt få extremt positiva konsekvenser, till slut. Och om jag kan göra det på ett litet, litet hörn med den här bloggen, och samtidigt börja förstå mig själv bättre, så är det bra nog.

Det ger mig en känsla av att mitt liv och det jag varit med om har betydelse. Det känns bra och det är iallafall en början...

Vårsol och tacksamhet

Tjena!

Här sitter jag i Vallentuna i en solstol ute på terassen och har inte ens jacka på mig. Årets första utomhusblogg..

Jag är som sagt på besök hos min syster med familj och njuter av en klassisk familjepåsk i strålande vårväder. Det är vårens första riktigt varma dag och här skrubbas det altan och städas förråd och lekstuga. Och vi har plockat massor av tussilago i slänten på tomten! Så nu står det mjölkglas fulla med små solar utplacerade här och där; på matbord och i den nystädade lekstugan.

Det är lite Astrid Lindgren över den här dan på nåt sätt. Tussilagoplock och lekstugestäd och den första riktiga cykelturen för Alice, snart 3 år, där hon för första gången förstod hur hon skulle trampa själv! Stort! Att hon dessutom på nästan komiskt många sätt påminner om Lotta på Bråkmakargatan gör inte Astrid Lindgrenkänslan mindre.. (Det kanske är tur att det inte finns nån Tant Berg i närheten med en gigantisk damcykel i förrådet som man kan knycka och braka ut för backarna med.. Men känner jag Alice rätt så skulle jag inte bli förvånad om hon snart hittar andra kreativa sätt att utmana tillvaron på.. he he.. ;)

Min käraste är i Berlin och har det finemang, tydligen.. Men även om jag älskar Berlin och att gå vilse i främmande städer, så är jag just nu så ofantligt nöjd med att sitta här i den svenska, bleka men så härliga vårsolen och skriva. Så skönt att inte behöva göra så mycket mer just för tillfället. Det är en skön känsla. Här och nu.

Och tänker man efter så finns ju inget annat. Imorgon är inte här än. Igår är redan förbi. Lev idag. Och i det ingår ju bla tricket att inte oroa sig för framtiden.. Den kommer ju tids nog och då bara i väldigt, väldigt små bitar om man tänker efter. Ett ögonblick i taget, faktiskt.. Som Byron Katie sa: "Isn't the future fabulous?...Here it is!" För att visa att den där FRAMTIDEN som kan skrämma så många och som vi så ofta bygger upp en massa oro inför, inte är så gigantisk. Är du Ok nu så är du Ok. Det räcker. Framtiden är ju faktiskt egentligen bara nästa ögonblick. Och nu är den här. Och nu. Och nu..... ;) Det som var "framtid" nyss är plötsligt nu... Och det enda ögonblick vi nånsin kan påverka är NU. Och där kan vi helt bestämma hur vi vill förhålla oss. Negativt eller positivt. Mörkt eller ljust. Känna brist eller överflöd. Samma ögonblick kan tolkas på helt olika sätt och det är det som avgör hur vi uppfattar världen omkring oss. Som hotfull eller välvillig. Det kan krävas lite "omprogrammering", eftersom dom flesta av oss är så drillade i att antingen älta bakåt eller oroa oss framåt. Men det coola är att det är vi som väljer; som bestämmer var vi ska rikta våra medvetna tankar och vårt fokus. Viktor Frankl, professor i neurologi och psykiatri, som överlevde nazisternas koncentrationsläger, ska ha sagt nåt i stil med att det enda en människa inte kan fråntas är sin attityd; det sätt på vilket man väljer att uppfatta en situation. Det valet är alltid vårt eget. Och han borde väl veta...

Det tänker jag på när jag tillåter mig själv att bara njuta av denna fina dag utan att oroa mig för nästa vecka och hur allt ska gå ihop. Den kommer tids nog. Detta ögonblick bär på en gåva. Så skönt att få luta sig tillbaka och ta emot den. Med vårsolen brännande på näsan och fågelkvitter i öronen efter en lång vinter.

Tacksamhet ska tydligen vara en väldigt stark kraft. Att känna tacksamhet för det positiva man har i sitt liv genererar mer av samma sak. Det man fokuserar på växer ju. Och just idag är det inte ett dugg svårt att känna tacksamhet. För så otroligt mycket. Så jag fortsätter väl med det. I framtiden också.

Och nu är den här. Isn't it fabulous? ;)

Glad låååångfredag på er!

Ujujuj...Får man säga så? Långfredagen ska ju enligt tradition vara en ledsam och framför allt lååååång dag.

Den dag då vi alla ska begrunda Kristus lidande och död på korset var det tänkt. Iallafall förr i tiden. När min mamma var liten och farfar prästen bestämde. Man skulle sitta hela långa dagen och tänka på Kristi lidande och död på korset OCH att han gjorde detta för våra synders skull. Synd. Skam. Yeah!

Jag vet inte...men jag föredrar att tänka på Jesus som han var i livet. Och jag tror inte på synd och skam. Ja, dom finns, men i våra huvuden och dom präglar våra liv rätt hårt, men bara om vi tror på dom och ger dom kraft.

Jag räknar mig inte till någon religion eller som religiös i bemärkelsen man oftast lägger i ordet, men jag ser mig som andlig. Och för mig var Jesus en av dom coolaste killarna som gått på denna jord. Dock hyfsat missuppfattad skulle jag nog vilja säga... För mig var han en upplyst mästare och en rebell. Och jag tror att han ville att vi skulle se vår egen gudomlighet. Att himmelriket han pratade om finns inom oss och allt vi behöver göra är att inse det och lyssna på vår egen inre röst. För den står i förbindelse med den universella gudskraften. Där vi alla är ett. Så tror jag. Jag tror kanske inte riktigt att Jesus hade tänkte sig att hans vandring på jorden skulle ge upphov till diverse religionskrig, våld, död, en gubbe i lustig hatt och ett gigantiskt skrytbygge i staden Rom, byggt av marmor knyckt från Colosseum och Forum Romanum.... Känns bara inte helt i synk med det han verkade vilja säga oss... Kanske bara är jag men nåt skumt är det med hela grejjen...

Så jag föredrar att tänka på Jesus som en sköning som gick runt och pratade med folk som ingen annan ens ville se åt och gick på tvärs mot makten, så hårt att han till slut blev avrättad för det. Det var hans livsuppgift och han vandrade hela vägen ut. Jag föredrar att tänka på alla fantastiska och revolutionerande saker han sa och hans oerhörda mod. Jag tillbringar långfredagen med att känna och dela den kärlek han spred omkring sig. Älska din nästa som dig själv. :) Och jag försöker fortsätta påsken och ja..livet ut i den andan.. Så gott jag kan...

Och just idag koncentrerar jag mig på min familj. Och nu måste jag gå så att jag hinner med tåget till Vallentuna!

God och kärleksfull Påsk på er :)

Vårkläckning!

11.42. God Morgon. Och glad första april!

Här sitter jag i sängen efter att ha somnat om utan att ställa nån klocka. För det är faktiskt nästan påsklov. Och det är nåt i luften. Nåt mjukt. Ett lätt vårregn mot min ruta här under Söders takåsar.. Jag ska egentligen meditera nu. Det är det jag har bestämt mig för att göra när jag vaknar. För jag vill ha meditation i mitt liv och det är härligt att börja dagen så.

Men ibland vill man ju bara yrvaket lulla upp i köket och sätta på kaffet direkt och sitta med rufsigt hår vid köksbordet och dricka det när dagen vaknar omkring en. Doftande av nybryggt kaffe och morgonluft... Fast idag gör jag tydligen ingetdera, utan gick istället ut i köket och hämtade datorn och nu sitter jag här i runda sängen och skriver blogg istället.

Idag är lite speciellt. Jag vaknade egentligen klockan 6 och gick ut och gjorde Drakens te till mig och min älskade. Sen vinkade jag av honom för hans första alldeles egna resa. Själv, alltså. Till Berlin. Han har drömt om det länge, att åka själv till Berlin. Så nu gjorde han det! Bra där , älskling! Där ska han äntligen få pusta ut efter alldeles för mycket jobb, vara med sig själv och läsa och kanske skriva lite. Så härligt! Och resfreaket Anna är just nu konstigt nog rätt nöjd med att krypa tillbaks ner i sängen i sitt Örnnäste och inte åka nånstans. Förutom till Vallentuna imorgon då, och fira PÅSKpåsk med min syster, svåger och underbara syskonbarn. Min familj.

Men nu, när jag egentligen skulle mediterat så sitter jag istället här och skriver blogg. Det beror på att det var nåt som kom upp. Nån sorts vemod och ett behov av att skriva. Jag läste precis ut underbara Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och den får mig att känna så mycket saker och att börja fundera. Och vilja skriva mer själv. Hon har lite samma inverkan på mig som Elisabeth Gilbert med "Eat, pray, love". På många sätt så olika, men ändå så lika. För mig modiga, inspirerande och samtidigt väldigt sårbara kvinnor. Jag beundrar verkligen deras öppenhet och modet att blotta sig som dom gör. Verkligen bjuda på alla sina svängar. Både upp och ner. Öppet, osminkat och modigt. Och så jävla inspirerande!

Och båda väcker så mycket i mig. Båda har drag jag verkligen kan känna igen mig i. Fastän den ena tex nästan gjort en grej av att INTE vilja ha barn och den andra verkligen, speciellt i sina texter, är MAMMA, så är deras ärlighet, blottade själ och deras driv att utforska och verkligen leva livet så lika. Coola brudar, i min värld!

Och jag känner att jag hamnar nånstans mittemellan.. He he... Typiskt mig.. Den ständiga diplomaten.. Kvinnan som nog bär på samma känslighet som dom här två fantastiska människorna verkar göra, men som hade ett drag när jag växte upp; ett hemligt vapen att ta till för att slippa känna så mycket: Avstängning genom Kontroll. Och jag blev mästare på det. Nej, jag utvecklade inte ätstörningar (som Mia). Inte den sortens kontroll. Jag utvecklade heller inte depression (som Liz). Jag blev bara mästare på att kapsla in och trycka ner mina känslor, så att dom inte kunde varken bubbla upp för mycket, eller kännas för starkt i mig. Tricksigt, Anna! Det är bara det att just denna förmåga att bygga ett osynligt pansar runt min själ och fila av alla utstickande delar av min personlighet är det som samtidigt hindrat mig mest från att uppnå min dröm och leva mitt liv så som jag innerst inne drömde om som barn. Fullt ut. Vill du vara konstnär på riktigt och arbeta som tex skådespelare och artist så är det just det jag tryckte ner som verkligen måste få blomma: Själen och dom riktiga och ibland smärtsamma känslorna, ens riktiga jag, med alla knäppa vinklar och vrår, utstickande, märkliga delar som en och annan (hu hemska tanke) kanske till och med stör sig på. Man behöver sin sårbarhet utan skyddande pansar omkring. Annars finns det ingen mening med att stå där på scenen och gestalta människor och tolka sånger. Om man inte har förmågan att beröra..

Det trista i det hela är att jag HAR förmågan att beröra, det vet jag. Men dessvärre, har mitt superpansar många gånger aktiverats innan jag hinner visa det. OK, när jag väl fått en roll och jobbet är mitt. När jag verkligen MÅSTE igenom det där läskiga att blotta mig, under repetitionerna och får lite tid, så är det som om en starkare kraft i mig alltid tvingar mig ut och spräcker den skyddande hinnan. Steg för steg iallafall, och speciellt om regissören och sammahanget har förmåga att skapa en trygghet runt arbetet. Då lyckas modet och längtan att uttrycka allt jag har inom mig besegra pansaret och jag kastar mig ut. Men.. i min bransch finns det ju nåt som kallas auditions och dom tre minuternas "upp till bevis" som det ofta handlar om har tyvärr ofta (inte alltid, beroende på omständigheter) haft en tendens att aktivera alla mina skydd. Och eftersom man, för det mesta, bara får dom där tre minuterna på sig att vara strålande så är det där jävla, omedvetna skyddet en ganska kass grej att släpa på. Men sen jag började inse hur det där funkar så har jag systematiskt letat efter deaktiveringskoden till mitt omedvetna men helautomatiserade, osynliga sårbarhetsskydd, för att avaktivera skiten en gång för alla. När hela livsbygget rasade i uppbrottet för några år sen så tog det med sig mycket av min rustning i fallet. Dock upptäckte jag att det fanns det några dolda aktiveringsknappar i mitt undermedvetna som har tagit lite längre tid att lokalisera, men det går framåt!

Jag skriver det här för att förstå och på nåt sätt förklara människor som har behov av kontroll för att fixa livet. Nu menar jag ett överdrivet behov av att försöka kontrollera omständigheter som inte går att kontrollera, som tex framtiden... Jag ser dom överallt, nu när jag själv börjar bryta mig ut på allvar. Mia Skäringer skriver klokt om människor som har sånt behov att kontrollera och planera att dom aldrig hann med att göra allt det där dom laddade för innan det var för sent. Det "perfekta" ögonblicket infann sig aldrig. Jag förstår vad hon menar... Hon skriver det för att kontrastera mot det motsatta sättet att leva på: Bara köra på impuls och (möjligen) tänka sen. För hon är ju helt tvärt om. Totalt överimpulsiv, enligt henne själv. Och supersårbar. Och hon kommer väl fram till att ett mellanting kanske kunde vara bra. Och jag kan se att nånstans i sårbarheten så möts vi, men att jag tog till kontroll och stängde av istället för att riskera att utsätta mig för kaos. Just för att det för mig kändes omöjligt att förbli sårbar och stanna i kaoset. För smärtsamt. Så jag fann min lösning: Själens osynliga superpansar.

Men. Eftersom jag på många sätt har samma drömmar som både Mia och Liz om att skådespela, sjunga och skriva , så har det gjort min väg frustrerande och svår på ett annat sätt, eftersom jag stängt av just den del av mig själv som jag behöver mest. I många andra yrken än mitt, så kan man man nog komma undan mycket längre och kanske inte ens inse hur mycket man missar genom att leva med ett alltför stor kontrollbehov. Men i mitt yrke och med dom drömmar jag bär på om att våga blotta mig och skapa saker som är sanna så funkar det inte alls, faktiskt. Inom teater, musik och skrivande så har jag insett att det mitt största hinder. Min värsta inre sabotör.

Så nu får det fan räcka! Jag börjar inse att jag aldrig kommer bli lycklig om jag inte på allvar vågar prova dom där vingarna jag en gång klippte. Hur fruktansvärt läskigt det än kan vara att kasta sig ut innan jag är säker på att dom vuxit sig tillräckligt starka.. Jag har insett att jag verkligen vill skapa, delta i en kreativ process och att jag har saker på hjärtat. Min vingliga väg, via amatörteater, påklädarjobb, massor studier i teater och musik och en sorts musikalkarriär, har nu tagit mig hit.

Till en öppning i livet, där jag står med en massa märklig och ganska häftiga erfarenheter i en salig röra och väntar in nästa steg. 40 år. 40 is the new 20. He he.. Ja, och i mitt fall på ett litet annat sätt än det var tänkt, kanske? Utan egen familj eller ens en traditionell pojkvän. I en liten etta på Söder. Lite lost.. Very 20-something. Fast med skillnaden att jag INTE är 20. Och det positiva med det är att jag, tack vare min vindlande väg, har en massa kunskap och erfarenheter som jag inte hade när jag var 20... Och det ger en helt ny utsikt. Den gryende bild jag har av vad jag skulle vilja göra med resten av mitt liv (eller en del av det iallafall...) har mycket mer djup och fler färger och nyanser än den nånsin kunde ha då. Jag kan flyga vart jag vill och jag kan välja att ta steget och försöka göra det jag verkligen vill utan att kompromissa. Jag måste bara lära mig att lite på det...

Jag är inte riktigt där än. Och ibland driver det mig till vansinne och ner i mörka hål. Nu, när pansaret nästan är desarmerat så finns det inga skydd. Men det är ok. För jag vill känna nu. På riktigt. Och jag övar mig i att acceptera att det faktiskt får ta lite tid. Att det nog inte är färdigvärpt än. Och då går det inte att stressa fram något. Tids nog dyker svaret upp. Om åt vilket håll jag ska gå härnäst för att förverkliga min dröm. Jag går i nån sorts väntans tider och försöker lära mig att njuta av stunden jag är i. Försöker slappna av lite och bara vara. Jag försöker klicka av skivan i huvudet ibland och säga till mig själv att det är ok. Och just nu är det ju inte helt illa...

...Tänker jag där jag sitter i min runda säng i Örnnästet i Horan, den 1 april 2010. Våren är här. Allt är faktiskt möjligt. Även för en något förvirrad 40-åring som tappat bort alla mallar och kartor och får börja rita sina egna.

Eller förresten, jag skiter nog i att rita några. Jag slänger upp min dröm på himlen istället och litar på att den leder mig rätt. Som Polstjärnan. Min alldeles egen Polstjärna.