Jag vill skriva. Jag känner att jag behöver skriva.
Jag vet inte riktigt på vilket sätt och exakt om vad än, bara att jag vill skriva och på nåt sätt säga något som är viktigt för mig och som kanske skulle kunna beröra andra. Originellt, va? ;)
Men så är det. Jag vill skriva ärligt och modigt. Personligt. Jag har börjat lite här i min blogg, men jag tycker fortfarande att det är läskigt att lämna ut mig. Vet inte hur personlig jag vill vara. Jag har också svårt att ”bara skriva lite blogg”. Det är som om jag vill gå djupare. Arbeta mer med texterna än jag känner att jag kan i en blogg. För den ska ju uppdateras hela tiden. Helst varje dag. Och jag vill sitta längre med mina texter. Och då kan det kännas som om bloggen tar för mycket tid och ansträngning...
Men allt detta som jag går igenom; det som sprang fram i mig när allt rasade och som raserade allt jag så omsorgsfullt byggt. Det fortsätter att bubbla upp. Allt som forsade fram då är som en källa som fortsätter att bubbla upp frågor och insikter. Fortfarande. Chocken; svindeln har lagt sig lite. Men också energivågen som brusade in. Den som bar mig framåt så starkt att jag inte hann bli rädd. Den har klingat av lite och på ett sätt är jag mer vilsen just nu än jag var när jag just brutit upp. För nu har alla gamla tankar hunnit ifatt mig. Alla koncept från mitt förflutna har knackat på och börjat pladdra, bistådda av några nya, välmenande från samhället och min omgivning... Den underbara tystnaden som uppstod i mitt huvud när uppbrottet var ett faktum är nu invaderat av ord, förväntningar och idéer; koncept om livet igen. Det känns välbekant.. Mitt huvud lämnade mig sällan ifred i mitt ”gamla liv” och nu försöker det göra comeback.
Men… det är inte helt sig likt. Något helt nytt är samtidigt närvarande i förvirringen. En ny underström. En djupare insikt om att jag är något mycket, mycket större och djupare än mitt ego och mitt pladdrande intellekt fyllt av förväntningar och rädslor. En insikt om att jag är något utan gräns. Förbundet med allt omkring mig. Och genom allt arbete jag faktiskt gjort med mig själv dom här två senaste åren, och dom nästan dagliga meditationerna jag faktiskt håller fast vid, så har den där inre rösten börjat få mer plats. Den är fortfarande ganska svag och blir lätt överröstad av mitt huvuds pladder, men den FINNS där. Och ibland säger den överraskande saker. Som att jag faktiskt inte måste någonting. Att mina möjligheter är oändliga. Att allt detta sker av en anledning och kan vara en möjlighet till något som jag inte ens kan föreställa mig. Att kraften och magin finns i nuet och att det kan överraska hela tiden. Att jag skulle kunna leva utan rädsla för att göra fel eller misslyckas: Ett liv i nuet, levt med vetskapen om att det vi kan se och ta på bara är ytan på något helt magiskt. En magi vi själva är med och skapar. Och ju mer vi vågar släppa taget om hur vi tror att det "ska" vara, desto mer kan vi öppna upp för hur det "ÄR". Det snabbaste sättet att komma fram till något behöver inte vara det "logiska" utan tvärtom: Släpp taget och inse att du är förbunden med en mycket mycket större kraft än nån futtig liten logik.. ;)
Jag tycker om den där rösten inom mig. Jag vet nånstans att den talar sanning. Så jag försöker lyssna på den så mycket jag förmår. Och följa den. Trots att mitt logiska intellekt ofta undrar vad fan den snackar om…
"Vågar jag verkligen det?" "Kan man göra så?" Men eftersom jag faktiskt redan följt den på några väldigt vikitga punkter och sett och känt magin göra intåg i mitt liv så väljer jag att fortsätta lyssna. Ibland mot allt ”vett och förnuft”. Trots rädslor och tvivel.
Så jag sitter här i mitt lilla Örnnäste på Söder (ja jag tar det namnet och ger det en helt ny och Positiv klang.. ;) där jag bor för mig själv, år 2010, en månad från att fylla 40 och känner hur jag hänger... Hänger mellan två världar; två livssyner. Jag kämpar med att inte se bakåt och ångra någonting, utan förstå att allt jag gjort har varit för att det var det jag skulle erfara DÅ, och förlåta mig min rädsla för att släppa taget. Jag kämpar med att inte se framåt och bli rädd för framtidens osäkerhet, med mitt behov att av veta och därför försöka kontrollera morgondagen. Jag sitter här och försöker vara nu. Vara i det här ögonblicket och känna tacksamhet över allt jag har och allt jag får hela tiden. Jag sitter här och ber om hjälp att känna tillit till nuet; till livet. Tillit till att jag faktiskt ÄR omhändertagen av tillvaron och att det därför inte finns något att oroa sig för. Och jag tror verkligen att ju snabbare och lättare vi kan acceptera livet som det är och börja LEVA det HÄR och NU, desto snabbare kan vi börja ta emot det vi redan har; nämligen LIV. MAGI. KÄRLEK. Precis där vi står eller alldeles runt hörnet. Om vi vågar ta emot det. För som OSHO säger: Livet är inte ett problem att lösa; det är ett mysterium att leva och njuta av…
Så hjälp mig att våga! Våga släppa taget där jag hänger och sväva fritt. I tillit till att jag både kan flyga och landa på fötterna. ;)
Och det vill jag fanimej försöka göra. NU. OK, let's give it a go... Nån som har ett bättre förslag? Tänkte väl det... :)
Kärlek
Annapanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar