Fööödelsedaaag!

Tja!

Då vart man ännu ett år äldre. :) Tack alla finingar som grattat mig under dan! Facebook är ändå väldigt trevligt! ;)

Skön dag! Den började med sovmorgon och frukost på sängen av min älskade och en lång mysmorgon i runda sängen. Sen en långpromenad med Vilda på Långholmen i blek, vacker vintersol. Och nu börjar det dra ihop sig till dusch och fix. Snart är älsklingen tillbaka från rep och då blir det coctail på Orangeriet var det tänkt. Sen premiärvisning av min fölsedagsDVD: Eat Pray Love och nåt kul att äta som man kan ta med sig hem. Och så lite fint fölsedagsvin till det från familjen. Känns som ett soft och bra upplägg, tycker jag. En skönt kombo av lyx och mys..Passar mig perfekt idag! Efter förra årets galafest är det ganska skönt att inte fylla jämt och bara få softa lite. Och tajmat nog så är älsklingsVilda i stan och min älskling ledig. :) What could be better?

Annars tänkte jag på min bloggtext igår. Jag läste igenom den igen och kände den där känslan.."har jag skrivit för mycket nu?". Precis det där jag pratade om igår. Att blotta sig för mycket. Samtidigt som jag fått så fina kommentarer som fått mig att känna att det jag skriver om kanske inte är helt oviktigt och att det finns en poäng med att dela med mig av det jag upplever just nu.. "Hoppas inte jag verkar helt tragisk", tänkte jag ändå.. ;) Och det känner jag att jag vill framhålla; att även om det känns precis som jag skriver; att det finns stunder när det känns lite ensamt att vara en av dom få i sin omgivning som på vissa sätt vikit av från allfartsvägen så är det samtidigt lika ofta spännande och härligt att ha vågat bryta med en del livsmönster som jag faktiskt har fått prova och insett att jag inte vill ha. Jag vet hur det är att tex sitta fast i en osann relation och inte veta hur man ska våga bryta sig loss av rädsla för att utmana "konceptet" och för att allt ska rasa. Jag vet hur laddat det är att utmana allt det där invanda när man sitter mitt i det och känna sig maktlös inför alla krav och förväntningar, både från sig själv och omgivningen. Och jag är, trots den just nu ganska utmanande livsfasen jag är i, där allt liksom är väldigt öppet, så GLAD för att jag är på andra sidan om det där uppbrottet. Jag säger det igen: Tack M, för ditt mod. Tack för att jag fick vara den som blev lämnad och slapp Ansvaret och Skulden. (Jag har varit den som lämnat förut, så jag vet hur det kan kännas.) Och jag är glad över att mitt liv är så öppet. Glad över att jag vågat möta mig själv och börja rensa bort gamla hämmande mönster som bara hindrar mig i mitt liv. Glad över att jag fått gåvan att upptäcka att det mötet inte är så farligt som man tror, utan kan vara det största äventyret man kan ge sig ut på som människa. Att segla dom inre farvattnen... Det är en fantastisk känsla att vara fri. Att börja stå upp för sig själv och försöka leva sant. Även om det betyder att man kanske hamnar lite "utanför mallen". Det är spännande att försöka trampa upp sina egna stigar och inte bara vanemässigt följa den mest upptrampade som "alla andra tar". Iallafall att börja ifrågasätta lite. Det är ju inget fel i att ta den upptrampade vägen om man VILL det. Och egentligen finns det väl lika många stigar som människor. ;) Det viktigaste är väl helt enkelt att man själv väljer sin väg, känner jag... Och det är rätt spännande att inte riktigt veta hur min ser ut för tillfället..

Spännande och läskigt. Lätt och tungt. Upp och ner. Ljust och Mörkt. Lustfyllt och Frustrerande. Helt enkelt: Väldigt Otråkigt. ;)

Och just idag är en väldigt otråkig och skön dag. Och nu kom älsklingen hem och börjar korka upp fölsedagsvinet i köket.. Mycket bra initiativ, tycker jag.

See ya!

Puss och kram

23 februari 2011

Nämen hejsan!

Det var inte igår. Eller förrgår. Jag skriver blogg igen! Och i en ny.

Nytt år. Nytt kapitel. Ny blogg.

Dagen innan jag återigen fyller år. Ett år efter min 40ionde födelsedag är det dax igen. Det har kliat i fingrarna och själen ett tag och nu var det dax.

Creating Anasha. Anasha Creations. Becoming Anasha. Jag är Anasha. Namnet jag fick på ett mystiskt och fantastiskt sätt och som jag långsamt växer in i. En symbol för den jag vill vara. En affirmation: Jag lever som den jag vill vara.

Nånting fick mig att börja skriva igen. Länge hade jag inte minsta lust. Vad har jag att dela med mig av? Jag ville inte. Det var för privat. Jag har helt enkelt ett motstånd mot att blotta mig. Beundrar, som tidigare sagt i min förra blogg, människor som verkligen vågar blotta sig och bjussa på sin felbarhet. Själv har jag ett livs träning i att gömma mig bakom dimmridåer.. Jag menar inte att göra det. Det är total autopilot. Men från den stunden mitt omsorgsfulla livsbygge krackelerade och rasade i och med Mitt Stora Uppbrott i oktober 2007 så har jag bit för bit börjat nedmonteringen av alla mina skyddslager och omedvetna tricks. Och att skriva här och försöka vara ärlig, (utan att bli helt privat, för det tror jag inte är meningen) är ett sätt för mig att gradvis fortsätta skala. För jag är så jävla trött på fasader. Samtidigt som jag älskar mystik och har ett behov av att vara hemlig. Men hur går det ihop? Kan man vara ärlig och lite hemlig samtidigt? Det har jag faktiskt, fram till denna sekund, aldrig tänkt på...Hmmm..intressant. Svar: Ja, det tror jag. Att vara ärlig är ju inte samma sak som att fläka ut sig själv och varenda detalj i sitt liv.. utan att vara ärlig i det man faktiskt säger och gör och det man väljer att dela. Ärlig även om sin hemlighetsfullhet.. ;) Men som övning provar jag att bjuda på dom bitar i mitt liv som en del av mig dömer. Lite i taget...

Hur som helst. Vad denna lilla blogg kanske ska handla om är sökandet efter mitt syfte med att vara här just nu. Helt klart är att jag, genom livets mystiska krafter, just nu är inne i en gigantisk omdaningsfas i mitt liv. På Alla Plan. Och att det rätt ofta är Skitjobbigt! Läskigt. Utmanande. Osäkert. Tröttsamt. Men också Spännande. Fascinerande. Lustfyllt. Och en massa andra saker. Jag börjar inse att jag inte alls skulle följa den där snitslade banan jag trodde jag skulle. Jag börjar inse att jag är Fröken Bakvänd. Gör allt i "fel" ordning. Det folk brukar göra i 20-års åldern, börjar jag fundera på att göra nu. Min karriär har inte alls följt den "normala" utvecklingen, utan slingrat sig lite hit och dit. Med resultatet att jag har prövat på massor av olika saker och nu sitter med en stor låda full med kul verktyg och byggdelar, men inte riktigt vet hur jag ska sätta ihop dom.. Jag har insett att jag utbildade mig till nåt annat är jag trodde. Det känns som jag "skrev under" ett "kontrakt" där jag missade att läsa det finstilta som kunde talat om vad yrkestiteln "musikalartist" egentligen var i Sverige. (Uttrycket "triple threat" fanns inte med då..inte skådespelerska heller.. ;) Allt det där blir ju bättre och bättre och genreöverskridandet ökar hela tiden, men för mig har det också handlat om att jag länge försökt passa in i en mall som jag inte ens vill vara i...inte passar i. Och DET har ju verkligen inget med branschen att göra men desto mer med mig. Icke desto mindre har det ju lett till att jag tex klivit in på en och annan audition och desperat försökt vara ett päron när jag egentligen är ett äpple. Om ni hajjar? Med resultatet att jag liksom blev varken eller.. Och dessutom omedvetet försökt att skydda mig från det smärtsamma i att bli bedömd, genom att liksom "dra ner" skyddshöljet runt mig. En sorts filter som mildrar slaget, men som har som sidoeffekt att min egen utstrålning och närvaro blir förvanskad och försvagad. Rätt synd med tanke på att det är just dom egenskaperna man verkligen behöver på en audition. På scenen! Och det som är smärtsammast är att jag ju har svikit mig själv varje gång det blivit så, men samtidigt inte gjort det medvetet och därför inte vetat hur jag ska sluta göra det....

Så nu står jag här och börjar så smått klura ut vad jag INTE vill vara. Frågan är vem ÄR jag? Och vem VILL jag VARA.. ( känns helt ok att fråga sig det när man är 40.. Är det bara jag som trodde att det mer tillhörde tonåren, eller möjligen 20-åren? ;) Grejen är ju att allt verkar bli mycket tydligare om man inte bara reser FRÅN nåt utan också TILL: Och det är där jag fortfarande är lite lost. Jag har små fina ledtrådar som känns väldigt bra. Som min lilla föreställning "Det som håller oss vid liv". Att ha fått ihop min första egna föreställning och få stå på en scen och prata om nåt som berör mig är en fantastisk känsla. Och det är en början. Grejen är väl att ha tillit och tålamod nog att vänta in fortsättningen.

Tillit till att jag ÄR på rätt plats och att allt detta obegripliga och ofta smärtsamma jag gått igenom har ett syfte. Att det kan få vara till nån nytta..för mig själv och andra. Tillit till att allt detta har danat mig till en uppgift som känns meningsfull. Både på och utanför scenen. Tillit till att jag inte missar nåt, utan är precis där jag ska vara. Ja, jag vill ha en meeeeening med allt. (Förlåt, men det är dit jag kommit i min utveckling. Vet inte om det är möjligt, men det känns som det skulle hjälpa lite..)

Min utmaning nu är just det. Tillit. Och Tålamod. Och Mod. Mod att vara Här. Och Den jag Är. Och att inte döma min situation bara för att den inte är riktigt vad man kunde förvänta sig. Jag har tydligen svängt av från allfartsvägen. Klivit utanför boxen . Iallafall är det så det känns, utan att bli för pretentiös. Det liv jag lever nu känns lite på tvärs mot det gängse, i min ålder.. Hade jag varit i 20-års åldern , inte alls, eller tom i början av 30-åren.... Men i 40-års åldern? Kanske bara är i mitt huvud men det finns stunder när det känns ganska ensamt att bo i en etta på söder utan man och barn och liksom hänga lite fritt..I DEN HÄR ÅLDERN.. Samtidigt är det ju en fantastisk känsla, för jag har insett hur viktigt frihet är för mig och att det kanske inte är nåt fel med det. Och att möjligheten finns att jag faktiskt ska leva på ett annat vis och göra nytta så.. Men det är dubbelt, för det gamla konceptet hänger i. Det som säger att man i den här åldern helt enkelt SKA (ha) stadga(t) sig och helst reproducera(t) sig och att om man inte gör (gjort) det så är man rätt meningslös.. Jag tror jag hänger nånstans i mitten just nu och pendlar.. Meningslös...Meningsfull...Meningslös...Meningsfull...Vi får se vem som vinner.. ;)

Ja, ja... Nu har jag inte tid att sitta här och filososfera mera. Jag har sjukt mycket att göra. Detta är andra dan på flera veckor som jag har tid med min egen verksamhet. Med effekten att det som förut kändes lite tungt, att sätta mig framför datorn, tex, och sätta igång, nu känns så HÄRLIGT! MIN tid! Och det är ju verkligen en känsla att vara tacksam för! :) Framsteg!

Nu ska här promotas "Det som håller oss vid liv" och en massa annat, så det står härlig till. Ha en underbar dag! Det tänker jag ha. :)

Ses snart!

Kram

från

Anasha