Jag övar mig i att bara skriva. För jag tycker det är lite svårt. Mitt gamla jag vill gärna styra och lägga till rätta. Och det är jag trött på. Samtidigt som jag inte tror det är helt bra att dela med sig av precis allt. Varför skulle man det? (I vill nån verkligen läsa..?) Hela den här vågen av bloggande och att inget verkar få vara privat eller heligt längre tror jag kommer får en motrörelse förr eller senare. Jag tror det finns en gräns för hur mycket vi vill vända ut och in på oss själva.
Jag beundrar som sagt människor som Mia Skäringer som vågar och orkar blotta sig så mycket som hon gjorde i sin blogg. Det ÄR otroligt befriande att få ta del av andras vardag på det ärliga sättet. Speciellt när det är så där rakt upp och ner och ofixat. Man känner att kan inte är ensam i sin skraltighet. När man inte riktigt får ihop det i vardagen..och det är skönt och jäkligt viktigt!
Men jag tror det tär lite att skriva sådär. Eller mycket. Mia orkade i 3 månder. Första gången. Och sen 3 till. Jag förstår det.
Jag skriver ändå blogg för att jag vill dela mina tankar och ibland en del av min vardag med dom som vill läsa. Jag skriver för att jag har varit med om nåt som jag har en känsla av att jag ska dela med omvärlden. Insikter som jag har på känn att andra kan ha nytta av. Och för att jag har gjort val som kan vara läskiga att göra och då är det kanske skönt att inse att det finns fler som inte väljer "som alla andra" och att det funkar. På sätt och vis inga stora saker, men det är väl just det. Det är kanske så vi kan hjälpa världen allihop. Genom små insikter och genom att dela dom med andra. Genom att vara oss själva så mycket vi kan och visa vilka vi är, med fel och brister och alltihop. Så att vi kan bli påminda om och om igen om att vi inte är ensamma. Och att vi är här för att hjälpa varandra. Att växa.
Så jag försöker. En del vill jag behålla för mig själv, men vissa saker vill jag dela. Jag vill inte predika eller tala om "hur det ska va", för det vet inte jag. Jag vet bara vad jag varit med om och vad jag tror. Och jag tror att det finns vissa eviga värden som vi behöver påminnas om, ganska ofta. Som att vi på det djupaste planet är ett, att vi är delar av samma helhet, samma energi, bara med olika vibrationer. Och den insiken leder, för mig, till den gyllene regeln om att vilja behandla andra som du själv vill bli behandlad och att allt du gör mot andra gör du i förlängningen mot dig själv. Det gäller även vår planet. Det vi gör mot Moder Jord, påverkar i slutändan oss själva.
Det känns som om vi, som mänsklighet, så sakteliga börjar inse detta: Att vi är en del av en mycket större helhet och att allt vi gör mot varandra och vår jord får konsekvenser. Och att vi måste börja ta ansvar för vår lilla bit och att det är en bra början. Det gör faktiskt skillnad! För ärligt talat, om vi ALLA på våra små vis i våra "små" liv, börjar ta ansvar för vår lilla bit, så har vi ju till slut täckt in hela lapptäcket och det kommer definitivt få extremt positiva konsekvenser, till slut. Och om jag kan göra det på ett litet, litet hörn med den här bloggen, och samtidigt börja förstå mig själv bättre, så är det bra nog.
Det ger mig en känsla av att mitt liv och det jag varit med om har betydelse. Det känns bra och det är iallafall en början...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar