Annapanna i Stora Äpplet

Heeeej på er!

Här, förstår ni, sitter en lycklig kvinna och skriver från fiket "Pick me up café" vid Tomkins Square Park i East Village i New York City... Hurra! Kanske låter märkligt för somliga men detta är verkligen en dröm jag förverkligar. Vet inte vad det är med denna stad, men jag blev kär första gången jag var här (något jag är medveten om att jag inte är ensam om, believe me..) Och dettta att resa (bland annat, ja, jag är lite restokig) till New York har nästan spökat för mig, som ni som känner mig vet.. ha ha.. Och det är många som drar hit och hänger, mycket längre än en vecka det vet jag, men det är ändå något man måste bestämma sig för... Det är på andra sidan Atlanten och det kommer upp så mycket emellan hela tiden och det kostar pengar och... Det är så lätt att hitta en massa "förnuftiga" (och ofta rädslobaserade) anledningar till att inte åka "just nu" som att man "väl inte riktigt har tid", trots allt, eller råd, för "man vet ju aldrig"... Men det kan också vara andra, större saker som tex den senaste, väldigt tragiska, flygkatastrofen eller varför inte den, oerhört populära, svininfluensan, som folk på fullt allvar tar upp som skäl för att möjligen inte besöka USA just nu.. ;) (dagspressen är effektiv när det gäller att underblåsa vår rädsla för livet, får man ju säga...)

Men nu har jag alltså trotsat alla dessa oöverstigliga faror och KORSAT HELA ATLANTEN! (Hur har det GÅTT TILL??) Och nu sitter jag här på fiket jag bestämde mig för att nångång sitta på själv, i godan ro, och skriva på min laptop. Och det faktum att jag gör just detta, mindre än ett år efter att jag tänkt den tanken ger mig hopp om livet, förstår ni!

Så idag är det nostalgitripp på högsta nivå. Jag och dom andra flickorna i Pay TV hade ju privilegiet att få åka hit och göra en spelning på en modefest förra året och bo hos arrangören i hans underbara lägenhet i just dessa kvarter. Och att han bodde mitt i stadsdelen som musikalen RENT (produktionen där just vi tre lärde känna varann) utapelar sig var verkligen nåt vi inte hade en aning om när vi damp ner här (för mig första gången sen mitt korta besök innan jul anno 1991 (!) och det gav naturligtvis en schysst effekt på hela det första intrycket.. Jag älskar den här flummiga stadsdelen (jag tolkar den lite som New Yorks Horstull; liksom ett Söder som fortfarande är Söder, lite sunkigt, men väldigt charmigt och vänligt, om ni hajjar). Så idag har jag hängt omkring här och återupplevt lite sköna grejer som att äta brunch på Café Mogador, tagit en te på Life Café (självklart! att missa stället som är med i RENT vore ju omöjligt.. ;) fått manikyr och pedikyr på vårt "stamställe" från förra året. (kan dock meddela mina kolleger i Pay TV att stället har gjort ett uppsving och bytt till större och finare lokaler ett kvarter ner längs parken. Den lilla chefen är tydligen precis så bra businesskvinna som hon verkade..;) Och nu sitter jag på fiket jag handlade våra frukostmackor take away på förra året och där bestämde mig för att jag skulle komma tillbaka på egen hand och sitta här med en egen dator. Vilket jag i denna stund gör... Och jag kan säga att när jag stod här och betalade våra tonfiskmackor förra året så hade jag ingen aaaaning om hur det skulle går till, visste inte ens vad jag skulle jobba med månaden efter, än mindre hur jag skulle ha råd att åka till NY. Men det är som att ju mer jag vågar släppa in livets inneboende magi, desto mer svarar det med en massa möjligheter som mitt huvud aldrig skulle kommit fram till på egen hand. Tack för det, Universum, säger jag!

Och nu verkar det vara dax för mig att avsluta detta (för mig OERHÖRT) korta ;) inlägg eftersom batteriet börjar ta slut.. Nästa gång tar jag med mig sladden. Ville bara skriva här på fiket och säga att jag är HÄÄÄR! Hi hiii.

Så vi hörs väl snart igen, hoppas jag.

Kram så länge
från
Lilla Anna i Stora Äpplet :)

Sin egen väg..

Halojj!

Ny dag, ny blogg.. Shit, jag är ganska fascinerad över att jag så gärna sätter mig vid datorn och skriver nu... Med tanke på att den så länge stått där och hånat mig när jag försökt skriva andra saker..(typ manus..he he) Men nu, för att jag inte MÅSTE eller BORDE så är det så mycket lättare..

Hmmm...KAN iochförsig vara så att jag genom att skriva blogg istället revolterar mot andra "BORDEN" , som att renovera hallen eller rensa garderoben eller vinden-något jag fortfarande inte har gjort..ha ha. Men det sköna är att nuförtiden, när jag iallafall har börjat öva upp min intiuition lite, så kan jag känna att det är ok att inte följa alla dom där ideerna som huvudet hela tiden kommer upp med. Jag lyssnar på nåt sätt lite djupare och inser att det inte är dags än. Jag vet att garderoben blir rensad, liksom vinden och rätt var det är så kommer rycket att göra klart hallen. Den här veckan verkar vara en umgänges och bloggvecka. Helt i sin ordning.

För jag har bara följt med i dom olika impulser och förslag som dykt upp sen jag gick av båten i måndags och haft en underbar vecka hemma, trots regn och min lilla Vildas frånvaro (hon är hos Husse för tillfället..Lääängtar!). Och som för det mesta nuförtiden så har det handlat om möten och fascinerande samtal om livet. Otroligt kul och givande.

Idag t.ex. så har jag hängt i Horan med en god vän och liksom gjort en "spontanturné" med stopp på olika små Hornstullspärlor, varav två var ställen jag aldrig varit på förut; (Vilket är ännu en sak att älska med Horan; det överraskar hela tiden!) Panda (grymt sushiställe med jättegoda varma rätter) och Sam's (väldigt gott kaffe) .. samtidigt som vi hade ett pågående samtal om livet, kriser, drömmar och insikter.. Underbart! 

Inför kvällens middag med en annan, nära vän (min bästaste barndomsbästis som jag har lyxen att fortfarande ha i mitt liv, boendes i min stad! Jihooo!) funderade jag på livet och hur många det är runt omkring som just nu kämpar en del med det. Jag undrar om det är en del av den där stora förändringen jag har noterat (paradigmskiftet jag nämnde i mitt första inlägg)? Det är som att fler och fler faktiskt börjar ifrågasätta det "gamla" sättet att leva; dom gamla mallarna. Och pressen att jobba på, lyckas på alla plan och göra "det förväntade". Men att ifrågasätta gamla, ingrodda regler och trampa sin egen stig är minsann inte lätt. Det verkar skapa en otrolig stress att inse att man nog inte riktigt vill leva det "förväntade livet". Om inte annat är det ju många som är helt utmattade av att springa i "racet" för att försöka uppnå allt "man måste" och "checka av alla boxarna" innan man dör... Det känns ju rätt tydligt när man tittar på alla sjukskrivningar och debatten om utbränning. Frågan är vad är det vi jagar så frenetiskt? Vad försöker vi bevisa?

Jag funderar på om det delvis kan handla om att vi, genom århundranden av en styrning mer och mer mot en materialistisk världsbild och ett industriellt (och nu teknologiskt) samhälle  har glömt bort var vi kommer ifrån och vad vi är en del av. Det är som att vi har tappat en hel dimension. För vad man än vill kalla det så tror jag att vi är en del av en större helhet och att vi på ett djupt, energimässigt plan hänger ihop; är ett. Detta är ju också något som den moderna kvantfysiken verkar närma sig och som den österländska andligheten har känt till i årtusenden. Vi är inte separerade från resten av verkligheten. Vi är ETT. Och även om jag kan vara för mig själv och ibland känna mig ensam (och kanske fysiskt vara det), så är jag i grund och botten inte det.

Men... om man inte vet detta, utan tror att verkligheten bara är det vi kan se och ta på, så blir ju bilden en annan. Då tror jag ju att jag är separerad från allt annat och att jag är ensam. Den här avskurenheten är rätt jobbig att möta och då kan det kanske verka som om det enda som gäller är att skaffa sig trygghet i denna "osäkra värld". Både igenom andra, gärna likasinnade, människor och i materiella saker.. Bygga sin fästning mot den osäkra och kanske t.o.m fientliga världen där ute. Och så gör vi ju: Skaffar oss så mycket vi bara orkar och sen försöker vi till varje pris hålla fast i det vi har, vare sig det är en karriär, en bil eller ett förhållande. Flest (grejjer) och mest (lyckad) när han dör vinner.. ;) Springa ifrån tomhetskänslan i vårt inre, bygga ett fort av materiell trygghet och skaffa hållhakar på sina relationer så att dom förblir där dom är. Kanske lite hårt uttryckt, men jag upplever ofta att om man skrapar lite på ytan så är det det som, mer eller mindre, pågår.

Det är väl bara det att detta bara funkar ett tag (tror jag iallafall). Många fortsätter hela livet och kan nog säga att dom är rätt nöjda som det är. Men fler och fler verkar komma till en punkt där det inte räcker.. Där vi börjar genomskåda fördämmningen och se att den har läckor... Kanske bara genom att den där tomhetskänslan, trots alla försök att trycka ner den, iallafall sticker upp huvudet. Kanske genom att vi inser att hur vi än jagar så kan vi aldrig få "allt" eftersom det där "allt" hela tiden förändras.. Det är som att jaga horisonten, den flyttar sig bara längre bort. Eftersom den del av oss som jagar "allt" är Egot, och det blir aldrig tillfredsställt. När det har fått det där hett eftersträvade, så vill det bara ha något nytt. Att leva så innebär helt enkelt att man aldrig blir nöjd.. (För dom som som möjligen undrar vad jag menar med Egot i detta fall: Se allt Echardt Tolle har skrivit.. Lysande, tycker jag :)(sen kan man ju alltid fortsätta med Osho när man ändå är i farten, eller tvärtom. Läs, hur som helst.. ;) 

Så...vad gör vi då? Ja, en del fortsätter kanske att fly eller jaga, hur man nu väljer att se det, men vissa verkar inte kunna det. Det är som om den där rösten som kallas Intuition inte går att tysta längre. "Bluffen" är avslöjad och vi inser att vi kanske måste börja leta på ett annat ställe. Istället för att jaga och försöka kontrollera världen "där ute" så kan vi börja lyssna inåt. Och det coola som händer då, har jag insett, är att en helt ny karta vecklar ut sig.. Helt nya krafter sätts i rörelse. För om vi kan börja inse, på djupet, att vi är en del av helheten, och "bara" är olika frekvenser av energi, så blir ju världen helt annorlunda! Vi blir inte längre "offer" för en yttervärld vi känner oss hotade av och vi kan därmed inte heller längre lägga ansvaret för våra liv på någon eller något annat, utanför oss, utan måste axla det själva. Det kan till en början verka läskigt, men är faktiskt, har iallafall jag insett, en otroligt befriande insikt. För det betyder oxå att jag kan påverka livet inifrån. Inifrån mig, och att jag är förbunden med allt. Plötsligt blir allt möjligt och saker kommer i ett annat perspektiv. Det börjar handla om att lyssna på sig själv och följa sin inre röst och göra saker på impulser inifrån. Inte utifrån måsten och borden som huvudet (intellektet präglat av samhället) har hittat på.. Detta kan ju låta väldigt egoistiskt och flummigt, men faktum är att det är precis tvärt om, som jag upplever det. Genom att ta ansvar för sig själv och sitt liv och börja må bra, för att man lever efter sin egen kompass, befriar man ju automatiskt världen från tyngden av sin tidigare tunga och förvirrade energi. ;) Helt enkelt strålande! Att våga lyssna inåt och gå på sin egen lust till saker tror jag höjer ens energifrekvens och därmed resten av världens.. ;) 

Och det verkar börja med att stilla sig så mycket att man kan höra den där lilla rösten och sen ge plats för den att blomma och inte döma den för dom (kanske oväntade) saker den visar sig säga.. Och när den kraften frigörs i människor så verkar det inte finnas nån gräns för vad man kan uträtta. och alla har sitt sätt att göra det på, både i stort och smått.

För egen del har jag noterat att den på nya sätt gör mig mer kreativ och benägen att ta tag i saker. (Det tar sig så smått iallafall.. ;) Även om det kanske sker på andra sätt och i en annan ordning än vad mitt intellekt förväntat sig) Det är som att man blir "uppkopplad" eller "intunad" på Universums skaparfrekvens där man kan uppfatta signaler som leder en rätt, mycket snabbare, än om man lyssnar på sitt begränsade intellekt, som tänker mycket mer fyrkantigt och rätlinjigt.. Man får helt enkelt tillgång till mer ren information, som ibland ger en impulser eller ideer som kan verka ologiska, men som med facit i hand leder en precis dit man ska... 

Tricket är väl bara att våga lyssna på den där, ofta ganska svaga (från åratal av nedtystning) rösten och gå mot strömmen. Ta små risker och se att att vingarna bär. Inte döma det som kommer upp eller jämföra med nån annan eller med vad man tror förväntas. Att börja gå sin egen väg på riktigt tror jag, för många, är väldigt skört och nytt. Och själv känner jag att det är viktigt att komma ihåg att det är MIN väg och därför omöjligt att jämför med nån annan. Det finns ingen mall eller tidsplan, och varje litet, litet steg är ett framsteg. (Och det finns inga misstag, bara erfarenheter, tror jag) Och dessutom; livet är ju här och nu, så även om vi kan ställa in kompassen och drömma om vart vi vill ta oss, så är det NU det skapas. Allt annat är ju bara en illusion. Det enda vi har tillgång till är nuet, varken dåtid eller framtid existerar egentligen. Kraften finns i nuet. Så det är väl lika bra att stanna här...i nuet och njuta av att VARA HÄR. Och ingen annanstans. :)

Och NU ska jag avsluta den här texten och faktiskt ge mig av och äta middag och se vad som väntar runt nästa hörn.. Ses snart, hoppas jag!

Peace&lööööv

Annapanna 

Båtliv och själsliv

Ojdå...Nu är jag bloggare. Nu ska jag alltså skriva här då.. Japp, men då sätter jag väl igång:

Jag kan ju börja med att berätta att jag för tillfället sitter i min lägenhet i Hornstull i Stockholm. En stadsdel även (kärleksfullt) kallad Horan. (Av mig och några andra invånare i denna favvostadsdel) Jajjamänsan. Jag sitter här vid mitt köksbord i Örnnästet, som min lägenhet oxå kallas. Detta för att den ligger på 5 trappor UTAN HISS! (Va? Är det lagligt, undrar nån.. Svar: JA, när huset byggdes). Och jag gillar det! Värsta trappträningen.. Snacka vadmuskler jag börjar få.. Den enda gången det är lite av en utmaning är när jag kommer hem från två veckor på båten, med min (av nån anledning, jag fattar inte varför..) väldigt TUNGA väska. Men det går det med. Och det är, krasst uträknat, bara en gång i månaden det inträffar. Så det är helt OK, tycker jag. För jag älskarrrr mitt Örnnäste. (Är nästan lite kär i min lägenhet, tror jag. Och jag känner att det är ömsesidigt och att vi håller på att fördjupa vår relation hela tiden. Det är vackert...)

Jag jobbar alltså på en Båt. Som showartist, detta år 2009. Efter Kaosåret (på ett väldigt bra sätt, då..kaos kan vara schysst, om man vågar ge sig hän ;) ..läskigt för kontollfreaks, dock) 2008, har jag nu inträtt i Ordningens År 2009 (oxå på ett bra sätt, inte en Kontrollordning, utan mer lite rytm och stadga, och det är ju bra! Lön VARJE månad! Huh!? Bara en sån sak.. :) Jag jobbar två veckor i sträck på båten och sen är jag leeedig i två veckor. Och nu börjar jag verkligen komma in i rytmen och har ett liv på båten och ett hemma och det är rätt skönt. Dessutom börjar dom två världarna mötas på små punkter, och det är oxå skönt. Det blir lite av ett dubbelliv annars.. Två bubblor. Men nu har bubblorna sakta börjat gå ihop, litegrann iallafall.

Jag är alltså på havet två veckor i månaden, därav namnet på bloggen. Jag har alltid älskat allt som har med hav att göra och det är dessutom en bra metafor för livet, som jag antar att alla förstår.. (Några frågor på det? Inte? Bra! :) Och faktum är att idén till den här bloggen började ta riktig form just på Båten. Det är, som ni nog förstår, ett ganska speciellt liv där..med sina egna utmaningar. T.ex. att man inte kommer därifrån. Ok, man kan kliva av några timmar på förmiddagen i antingen Oslo eller Kiel, men vid 14 går båten igen och då måste man jädrar vara på... Och sen är man där, i detta flytande "palats" av heltäckningsmattor och luftkonditionering och en massa ställen att roa sig på, överallt. Och ett av dom ställena är Showlounge, där jag jobbar och gör två shower per kväll (plus några sångframträdanden under dagtid). Resten av tiden är upp till mig. Och det är intressant att se vad det livet gör med olika människor. Vissa passar det och andra inte. Jag har upptäckt att det faktiskt passar mig. Visst längtar jag hem till Horan då och då; mina vänner, min familj, min hund (vilda Vilda, världens, utan motstycke, sötaste hund, mer om henne en annan gång :) och min Käraste (lånat från norskan, mycket finare än "pojkvän". För övrigt en person som med stor säkerhet kommer dyka upp här framöver, klok och fantastisk som han är, då under namnet Pianopoeten..ha ha ;) men jag har hittat ett sätt att leva på båten som funkar. Jag har tom insett att det är en möjlighet. Framför allt till reflektion. Och eftersom det nästan har blivit en hobby för mig på sistone, efter allt som hänt (se första inlägget i denna blogg) så är det ju strålande timing.

Jag kallar ibland Båten för mitt "Plåtashram". Och på något märkligt sätt är det lite så.. OK, på vissa viktiga punkter skiljer sig ju båten ganska markant från ett indiskt ashram.. Jag tror t.ex inte att ett vanligt ashram brukar servera kött och potatis (ibland varierat med rökt kolja och potatis) till middag. En annan skillnad är väl att dom som vistas i ett riktigt ashram VET att dom är där, I ett ashram alltså. Dom har liksom åkt dit för att vara där, meditera och möta sig själva. I detta fallet är dom allra flesta helt omedvetna om att dom ingår i mitt plåtashram av självreflektion och studier i mänskligt beteende... ;) Men det funkar ändå. Eftersom det är mitt plåtashram och jag därför bestämmer reglerna.. ha ha. :)

Och en viktig aspekt av att vara i någon form av ashram eller retreat (om jag har förstått det rätt) är ju att möta sig själv och att inte fly tystnad och ensamhet. Den där ensamheten som finns i oss alla oavsett hur mycket folk vi omger (distraherar) oss med. Den där ensamheten som jag tror att vi alla måste möta förr eller senare för att verkligen bli vän med oss själva och vila i att vara just det; dom vi är. Och ett av dom bästa sätten att göra det verkar ju vara någon form av meditation. Och där har jag upptäckt att båten är bra! För jag har börjat inse att det är mycket som kan vara meditation, det verkar bara handla om inställning (där har en kille som heter Osho hjälpt till en del-mer om honom en annan gång) Jag är ju förflyttad till en plats jag egentligen inte valt (för att jobba med väldigt roliga saker-platsen kom liksom på köpet), borta från mitt liv hemma med familj och vänner. Jag måste förhålla mig till det som är; funka med mina kollegor på båten och också med mig själv. Självklart kan man då distrahera sig hur mycket som helst, med sällskap, TV, Playstation, shopping (och en massa andra saker som jag inte orkar räkna upp...) Men jag har mer och mer börjar skala bort det där och försöker våga vara närvarande där jag är och med mig själv. Och det är väldigt spännande. Dessutom har jag ju en del tid att använda. Jag har inte en massa vardagssysslor, (som tar en massa tid hemma) som att diska, städa och laga mat. Så plötsligt har jag ingen ursäkt alls för att inte använda tiden till att träna och meditera, tex. Allt blir väldigt tydligt i den begränsade miljön som Båten är och det är väldigt intressant, tycker jag. Lite som ett socialt experiment.. Hur människor förhåller sig till varandra under dom förutsättningarna. Och eftersom livet just nu är lite "experimentverkstad" för mig så passar det utmärkt. Nu vill jag dock framhålla att jag inte går omkring och iakttar alla och mig själv hela tiden, jag försöker bara leva mitt i det och reflektera medan det pågår. Och på Båten kan det såklart lika gärna innebära att vi har en fest för att fira nåns födelsedag och seriöst går in för det valda temat för festen, vilket kan vara så olika saker som "barnkalas" och "playboy". Sånt är viktigt på Båten. (Särskilt för våra ukrainska dansare, som är fantastiska på att fira olika saker. Jag kan meddela att jag aldrig i hela mitt liv blivit så firad på Internationella Kvinnodagen som i år..(har aldrig blivit firad alls, när jag tänker efter) Grattis du är KVINNA! ..Underbart! :) Livet pågår helt enkelt och det är precis som det ska vara.

Och just nu innebär det att jag ska sluta skriva för den här gången och äta upp resten av min frukost som nu gått över i lunch, för att jag kom in i "zonen" (och pratade i telefon däremellan..). Sen ska jag, förhoppningsvis, som det ser ut nu, rensa min garderob och därefter raskt gå vidare med vinden.. Jihaaaaa... Wish me luck...

Ses Snart.

Dagen citat:
"If you want to meet the love of your life, look in the mirror.."
Byron Katie

Kram från Annapanna i Örnnästet i Horan :)