Sin egen väg..

Halojj!

Ny dag, ny blogg.. Shit, jag är ganska fascinerad över att jag så gärna sätter mig vid datorn och skriver nu... Med tanke på att den så länge stått där och hånat mig när jag försökt skriva andra saker..(typ manus..he he) Men nu, för att jag inte MÅSTE eller BORDE så är det så mycket lättare..

Hmmm...KAN iochförsig vara så att jag genom att skriva blogg istället revolterar mot andra "BORDEN" , som att renovera hallen eller rensa garderoben eller vinden-något jag fortfarande inte har gjort..ha ha. Men det sköna är att nuförtiden, när jag iallafall har börjat öva upp min intiuition lite, så kan jag känna att det är ok att inte följa alla dom där ideerna som huvudet hela tiden kommer upp med. Jag lyssnar på nåt sätt lite djupare och inser att det inte är dags än. Jag vet att garderoben blir rensad, liksom vinden och rätt var det är så kommer rycket att göra klart hallen. Den här veckan verkar vara en umgänges och bloggvecka. Helt i sin ordning.

För jag har bara följt med i dom olika impulser och förslag som dykt upp sen jag gick av båten i måndags och haft en underbar vecka hemma, trots regn och min lilla Vildas frånvaro (hon är hos Husse för tillfället..Lääängtar!). Och som för det mesta nuförtiden så har det handlat om möten och fascinerande samtal om livet. Otroligt kul och givande.

Idag t.ex. så har jag hängt i Horan med en god vän och liksom gjort en "spontanturné" med stopp på olika små Hornstullspärlor, varav två var ställen jag aldrig varit på förut; (Vilket är ännu en sak att älska med Horan; det överraskar hela tiden!) Panda (grymt sushiställe med jättegoda varma rätter) och Sam's (väldigt gott kaffe) .. samtidigt som vi hade ett pågående samtal om livet, kriser, drömmar och insikter.. Underbart! 

Inför kvällens middag med en annan, nära vän (min bästaste barndomsbästis som jag har lyxen att fortfarande ha i mitt liv, boendes i min stad! Jihooo!) funderade jag på livet och hur många det är runt omkring som just nu kämpar en del med det. Jag undrar om det är en del av den där stora förändringen jag har noterat (paradigmskiftet jag nämnde i mitt första inlägg)? Det är som att fler och fler faktiskt börjar ifrågasätta det "gamla" sättet att leva; dom gamla mallarna. Och pressen att jobba på, lyckas på alla plan och göra "det förväntade". Men att ifrågasätta gamla, ingrodda regler och trampa sin egen stig är minsann inte lätt. Det verkar skapa en otrolig stress att inse att man nog inte riktigt vill leva det "förväntade livet". Om inte annat är det ju många som är helt utmattade av att springa i "racet" för att försöka uppnå allt "man måste" och "checka av alla boxarna" innan man dör... Det känns ju rätt tydligt när man tittar på alla sjukskrivningar och debatten om utbränning. Frågan är vad är det vi jagar så frenetiskt? Vad försöker vi bevisa?

Jag funderar på om det delvis kan handla om att vi, genom århundranden av en styrning mer och mer mot en materialistisk världsbild och ett industriellt (och nu teknologiskt) samhälle  har glömt bort var vi kommer ifrån och vad vi är en del av. Det är som att vi har tappat en hel dimension. För vad man än vill kalla det så tror jag att vi är en del av en större helhet och att vi på ett djupt, energimässigt plan hänger ihop; är ett. Detta är ju också något som den moderna kvantfysiken verkar närma sig och som den österländska andligheten har känt till i årtusenden. Vi är inte separerade från resten av verkligheten. Vi är ETT. Och även om jag kan vara för mig själv och ibland känna mig ensam (och kanske fysiskt vara det), så är jag i grund och botten inte det.

Men... om man inte vet detta, utan tror att verkligheten bara är det vi kan se och ta på, så blir ju bilden en annan. Då tror jag ju att jag är separerad från allt annat och att jag är ensam. Den här avskurenheten är rätt jobbig att möta och då kan det kanske verka som om det enda som gäller är att skaffa sig trygghet i denna "osäkra värld". Både igenom andra, gärna likasinnade, människor och i materiella saker.. Bygga sin fästning mot den osäkra och kanske t.o.m fientliga världen där ute. Och så gör vi ju: Skaffar oss så mycket vi bara orkar och sen försöker vi till varje pris hålla fast i det vi har, vare sig det är en karriär, en bil eller ett förhållande. Flest (grejjer) och mest (lyckad) när han dör vinner.. ;) Springa ifrån tomhetskänslan i vårt inre, bygga ett fort av materiell trygghet och skaffa hållhakar på sina relationer så att dom förblir där dom är. Kanske lite hårt uttryckt, men jag upplever ofta att om man skrapar lite på ytan så är det det som, mer eller mindre, pågår.

Det är väl bara det att detta bara funkar ett tag (tror jag iallafall). Många fortsätter hela livet och kan nog säga att dom är rätt nöjda som det är. Men fler och fler verkar komma till en punkt där det inte räcker.. Där vi börjar genomskåda fördämmningen och se att den har läckor... Kanske bara genom att den där tomhetskänslan, trots alla försök att trycka ner den, iallafall sticker upp huvudet. Kanske genom att vi inser att hur vi än jagar så kan vi aldrig få "allt" eftersom det där "allt" hela tiden förändras.. Det är som att jaga horisonten, den flyttar sig bara längre bort. Eftersom den del av oss som jagar "allt" är Egot, och det blir aldrig tillfredsställt. När det har fått det där hett eftersträvade, så vill det bara ha något nytt. Att leva så innebär helt enkelt att man aldrig blir nöjd.. (För dom som som möjligen undrar vad jag menar med Egot i detta fall: Se allt Echardt Tolle har skrivit.. Lysande, tycker jag :)(sen kan man ju alltid fortsätta med Osho när man ändå är i farten, eller tvärtom. Läs, hur som helst.. ;) 

Så...vad gör vi då? Ja, en del fortsätter kanske att fly eller jaga, hur man nu väljer att se det, men vissa verkar inte kunna det. Det är som om den där rösten som kallas Intuition inte går att tysta längre. "Bluffen" är avslöjad och vi inser att vi kanske måste börja leta på ett annat ställe. Istället för att jaga och försöka kontrollera världen "där ute" så kan vi börja lyssna inåt. Och det coola som händer då, har jag insett, är att en helt ny karta vecklar ut sig.. Helt nya krafter sätts i rörelse. För om vi kan börja inse, på djupet, att vi är en del av helheten, och "bara" är olika frekvenser av energi, så blir ju världen helt annorlunda! Vi blir inte längre "offer" för en yttervärld vi känner oss hotade av och vi kan därmed inte heller längre lägga ansvaret för våra liv på någon eller något annat, utanför oss, utan måste axla det själva. Det kan till en början verka läskigt, men är faktiskt, har iallafall jag insett, en otroligt befriande insikt. För det betyder oxå att jag kan påverka livet inifrån. Inifrån mig, och att jag är förbunden med allt. Plötsligt blir allt möjligt och saker kommer i ett annat perspektiv. Det börjar handla om att lyssna på sig själv och följa sin inre röst och göra saker på impulser inifrån. Inte utifrån måsten och borden som huvudet (intellektet präglat av samhället) har hittat på.. Detta kan ju låta väldigt egoistiskt och flummigt, men faktum är att det är precis tvärt om, som jag upplever det. Genom att ta ansvar för sig själv och sitt liv och börja må bra, för att man lever efter sin egen kompass, befriar man ju automatiskt världen från tyngden av sin tidigare tunga och förvirrade energi. ;) Helt enkelt strålande! Att våga lyssna inåt och gå på sin egen lust till saker tror jag höjer ens energifrekvens och därmed resten av världens.. ;) 

Och det verkar börja med att stilla sig så mycket att man kan höra den där lilla rösten och sen ge plats för den att blomma och inte döma den för dom (kanske oväntade) saker den visar sig säga.. Och när den kraften frigörs i människor så verkar det inte finnas nån gräns för vad man kan uträtta. och alla har sitt sätt att göra det på, både i stort och smått.

För egen del har jag noterat att den på nya sätt gör mig mer kreativ och benägen att ta tag i saker. (Det tar sig så smått iallafall.. ;) Även om det kanske sker på andra sätt och i en annan ordning än vad mitt intellekt förväntat sig) Det är som att man blir "uppkopplad" eller "intunad" på Universums skaparfrekvens där man kan uppfatta signaler som leder en rätt, mycket snabbare, än om man lyssnar på sitt begränsade intellekt, som tänker mycket mer fyrkantigt och rätlinjigt.. Man får helt enkelt tillgång till mer ren information, som ibland ger en impulser eller ideer som kan verka ologiska, men som med facit i hand leder en precis dit man ska... 

Tricket är väl bara att våga lyssna på den där, ofta ganska svaga (från åratal av nedtystning) rösten och gå mot strömmen. Ta små risker och se att att vingarna bär. Inte döma det som kommer upp eller jämföra med nån annan eller med vad man tror förväntas. Att börja gå sin egen väg på riktigt tror jag, för många, är väldigt skört och nytt. Och själv känner jag att det är viktigt att komma ihåg att det är MIN väg och därför omöjligt att jämför med nån annan. Det finns ingen mall eller tidsplan, och varje litet, litet steg är ett framsteg. (Och det finns inga misstag, bara erfarenheter, tror jag) Och dessutom; livet är ju här och nu, så även om vi kan ställa in kompassen och drömma om vart vi vill ta oss, så är det NU det skapas. Allt annat är ju bara en illusion. Det enda vi har tillgång till är nuet, varken dåtid eller framtid existerar egentligen. Kraften finns i nuet. Så det är väl lika bra att stanna här...i nuet och njuta av att VARA HÄR. Och ingen annanstans. :)

Och NU ska jag avsluta den här texten och faktiskt ge mig av och äta middag och se vad som väntar runt nästa hörn.. Ses snart, hoppas jag!

Peace&lööööv

Annapanna